Lösenord

onsdag, april 05, 2017

En promenad från förort till stadskärna

Jag somnade som sagt på Loïc' soffa - Loïc stack till jobbet strax efter midnatt (han jobbade nattskiftet. Tänka sig, vad bagare måste stå ut med?!) och Orlane smög iväg vid 6-tiden. Själv vaknade jag klockan 8 när Loïc trampade in genom dörren igen, och dagen just hade börjat gry. Generöst nog hade han med dig två baguetter och två croissanter till frukost som han gjort, och på så vis började morgonen mer än bra.

Det var min lediga söndag, och jag beslutade mig för att gå hem. Vädret var tacksamt för en lång och lugn promenad. Och denna gång började jag ju hemma hos Loïc, i en söderförort, och började gå norrut.


Alltså grönskan!


Jag gick förbi alla pittoreska hus som jag skådat på ditvägen...


... såg blommor och tänkte på min farmor. GRATTIS FARFAR PÅ DIN FÖDELSEDAG!
(jag saknar er, farmor och farfar! Fast hemlis: jag har en plan att kunna träffa er... inom tre veckor!) 


Och fler kusligt pittoreska hus. Tycker på riktigt alla ser ut som tagna ur en riktigt gullig saga. 


Efter ungefär två timmar hade jag kommit inom Paris gränser igen, och husen började torna upp sig lite mer majestätiskt. 


En snabb sväng förbi mitt bageri och inhämtning av middagsvaror så var jag hemma, lagom till 12, och skulle nu ha Skypedejt med Emil! Rutten för dagen blir en lite annorlunda karta denna gång, eftersom jag promenerade även utanför Paris...


Resten av dagen rörde jag mig enbart mellan säng och kök, hade ett 12 timmar långt Skype-samtal med Emil, åt mozzarella-smörgåsar och saltade-karamell-kakor (Emelie-kakor ) och pratade om framtid, nutid och sommartid. Och var så ohyggligt kär.


8 kommentarer :

  1. Häftigt att se hur bebyggelsen förändras från förort till innerstad!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med! Jag har sett lite av det förut, men jag blir lika imponerad varje gång. Och kan liksom tänka mig ett förortsliv, när husen ser ut sådär.. (hur mycket jag än älskar Paris!).

      Radera
  2. Hur ser din relation till din pappa ut, Emelie? Upplever genom det du skriver att du står mycket närmare dina farföräldrar? Vore intressant att höra hur du känner kring det - OM du vill berätta förstås! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Väldigt intressant fråga, och den har ett väldigt intrikat svar... Min relation till min pappa har verkligen varierat. När jag var liten var det han och jag mot världen - min mamma ville inte ha mig när de skildes fick jag bo hos pappa. Han tog hand om mig och jag älskade honom mer än allt annat. Allt förändrades dock i och med hans nya fru, som inte stod ut med mig. Det förstörde en stor del, och i och med att vi inte kommer överens har min och min fars relation verkligen tärts.. Jag älskar honom fortfarande, men allt som hänt har skapat mycket brist på tillit...

      Min farmor och farfar har alltid stått på min sida genom allt, och jag älskar dem för det. De har aldrig svikit mig, alltid funnits där, och de har varit som ett extra par föräldrar. Min farmor var mer en mamma än min egen mor var, och det finns inga jag älskar på det sättet jag älskar dem.

      Nu är det visserligen massor av detaljer därmellan som jag inte hinner skriva... Men det kanske kan bli ett känslosamt inlägg någon gång, om allt som hänt.. Om det är intressant, förstås... :')

      Radera
  3. Jag kan föreställa mig att det skapas en stor kontrast i och med att, som du nämner, din mamma inte ville ha dig och din pappas nya fru; att tilliten rubbas extra hårt pga att man känner sig sviken på nytt igen? Det är i allra högsta grad intressant och jag hade gärna önskat ett känslosamt inlägg i framtiden, såvida du känner dig bekväm med det förstås. <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja... Det kan jag nog absolut fixa till. Vore nog skönt att få skriva av mig lite mer om det... Men en del finns att finna i detta inlägg, om du inte redan läst det?

      http://sockerskrin.blogspot.fr/2016/12/min-tid-pa-sca.html

      <3

      Radera
  4. Även jag skulle absolut uppskatta ett inlägg om detta, om det som sagt känns bekvämt för dig. Man anar att du har en hel del jobbiga upplevelser i bagaget, något som för övrigt borde vara "en merit" i ditt framtida yrkesval? (Är ju själv "pappas nya fru" till två barn, som vid hans skilsmässa var 11 och 13 år, men det har däremot redan från början fungerat över förväntan och vi står varandra nära. Förstår dock att det kostade en del, mest för dem givetvis, framför allt just då det skedde.)
    Är schismen bestående även nu när det gått ett antal år? Finns det ingen önskan/inget sätt att få till ett närmande? Är situationen densamma för din syster? (den äldsta av dem)

    SvaraRadera
  5. Jo, det har jag absolut läst - tack för påminnelsen. :)

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)