Trettondagsmys med scones, Emil-kakor och glass

Eftersom fredagen var trettondagen, så innedag en ledig dag. Ledig dag innebär givetvis en lång sovmorgon, massvis av mys och fritt val av frukostintag. Som en trevlig tradition blev det scones även denna dag, och vi dukade upp i ett välupplyst kök. Åh, jag var så himla glad för att vara tillbaka i Nyköping med Emil efter alla orosmoment, och dessutom att han var ledig en extra dag.

Under frukosten påbörjade vi en femkamp, som vi påbörjade med en gren i positivitet. Reglerna: Förbjudet att uttrycka alla sorts negationer, liksom: nej/inte/aldrig - enbart tillåtet att yttra sig i positiva ordalag. Den som först råkar säga fem stycken negationer förlorar. Det råkade vara jag.

Att vara uteslutande positivt verbal, det är svårare än en tror.

Efter frukosten och sconesen (som tyvärr var lite torrare än önskat) så hade vi matkoma deluxe. Vi hamnade i ett förlamande soffläge, tätt ihopslingrade, och tittade på serier. Sedan det jag längtat så länge efter: Emil började baka sina berömda kakor.

... och applicerar nutelladrömmarna så fint, så fint... Och låter mig slicka vispen, åh jag tackar, jag. 

Jag är sjutusans bra på att slicka vispar, ska ni veta.

Medan drömmarna var i ugnen så blev det femkampens andra gren: Plankan. Regler: Den som står längst i plankan vinner. Emil klarade 1:40 innan han klappade ihop, och jag pressade kroppen till 2:30 innan jag själv lade mig ned, helt öm i hela kroppen. MEN INGENTING SLÅR EN VINST, så jag var fnissande och sprudlande glad.

Ännu gladare blev jag när dessa kom ut ur ugnen.

... Det var snap-material så det bara skrek om det. 

Emil gjorde sedan, enligt honom, perfekt kakdeg, som han fyllde med chokladknappar med både mjölk- och vit choklad. Strax därefter var de färdiga. Åh, underbara, magiska, kalasgoda Emil-kakor.

Det blev en liten obligatorisk photo-shoot på dessa babes.

Med kaka och te hamnade vi igen ihopslingrade i soffan, och påbörjade Solsidans tredje säsong. Efter ett tag blev vi än mer sötsugna, och veckans efterlängtade glassburkar plockades fram.

Omnomnom. Förutom att moffa glass, kakor, hångla, mysa, se på serier och vara allmänt äckelkära så hann vi även kika på fler Paris-resor för Emil (vi har redan bokat en i slutet av mars!).

Innan kvällen var natt hade vi hunnit se klart hela säsong 3, och jag smygtog bilder när vi höll hand och snap:ade till min syster och hennes flickvän. Mitt i allt kom vi i en känslosam diskussion om hur framtiden skulle bli - hur jag tänker kring min drömflytt till Paris, om oss, hur det kommer bli... Och jag hamnade i ett sorgligt, reflekterande läge där jag bara låg och tänkte-tänkte-tänkte mot hans axel. Kanske fällde en tår. Vad som än händer så kommer det bli en separation, en förlust av någon av mina två kärlekar.

Jag kom ingenvart i mitt tänkande. Det här är inget beslut jag kommer behöva ta än på som minst två år, men samtidigt angstar jag över det? Herrejösses.... 

I vilket fall ska jag försöka ta tiden som den kommer, njuta av det jag och Emil har nu, och se var som händer framöver. När tiden är kommen kanske valet blir självklart?... Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att just nu är jag så otroligt, fantastiskt kär.... i både Emil och Paris.