Eftersom jag inte hade med mig mobiltelefonen på detta äventyr så tog Emil bild på mig.
Jag kan inte påstå att jag var en naturbegåvning på att köra. I början satt jag bakom Emil, och sedan fick jag själv tillfälle att köra med honom bakom mig. Bara tre minuter in i åkturen så fick jag inte till svängen i all fart, vi flög av rakt ned i en pudrig snödriva. Snön flög åt alla håll och där låg jag och asgarvade.
Efter att ha krånglat tillbaka skotern på vägen (som stannat behagligt mot ett träd... hehe..) så körde vi ett tag till. Men nu ska ni inte tro att jag var kass helt ensam - nej, Emil välte visst med oss en gång också! Vi blev lika snötäckta en gång till.
Därefter var vi båda blöta och kalla och gick in och drack te och åt ostfrallor i deras kök. Sedan blev vi hemskjutsade och fortsatte dagen. Återigen myste vi i soffan framför vad som nu var femte säsongen av Solsidan, lagade köttbullar med stuvade makaroner till middag och jag beundrade honom medan han diskade.
På kvällskvisten dukade vi fram kvällsmål i form av rågbröd med honung och valnötter, västerbottenost, kex, marmelader och vindruvor.
Så jävla klass!
Åt absolut mer än tillräckligt. Men himla gott var det.
Men åh. Nu blev jag sugen på att testa köra snöskoter. Var det härligt? Alltså inte själva vurporna då utan att brumma fram genom snön med fartvinden vinande runt öronen?
SvaraRaderaDet var jättejättehärligt! Saken är den bara att jag blir kall så fort, och när jag är kall är ingenting roligt utan då vill jag dö :((( Så det var kul i typ en timme, och sedan blev det mest jobbigt och jag ville in och värma mig.
RaderaDet roliga var ju faktiskt att vurporna VAR det roligaste?! Hahaha.. Skräcken, paniken i den sekunden och sedan asgarvet nedgrävda i snön. Fantastiskt!