Lösenord

onsdag, januari 04, 2017

Fjärilshuset, Pizza Hut och Vasamuseet

I måndags (eller annandag nyår som jag gillar att kalla det) tog Emil ut en semesterdag eftersom hans fars familj föreslog att vi alla skulle dra iväg för en roadtrip till Stockholm. Åh, nu är Stockholm inte så mycket turistande för mig (som egentligen bor där), men det är alltid riktigt kul att åka iväg och göra något lite icke-vardagligt. Speciellt om jag får vara med Emil.

Vi blev upphämtade med bilen vid halv tio och påbörjade vår resa. Jag satt ihopklämd i den lilla cooper:n med Emils lillebror och Emil.




Först ut var Fjärilshuset. Jag har ju varit här en gång tidigare, men det var ett bra tag sedan och jag kommer ihåg att jag älskade det. Vi började med att klappa koi-fiskarna i det första rummet. Emil agerade fotograf under hela vistelsen. "Nu har du bloggmaterial!" tillade han, och jag kände mig som *stolt flickvän*.




Så fanns det en utställning med farliga djur, där man kunde titta på fågelspindlar, skorpioner, någon tusenfoting och giftiga pilgrodor. Så tuffa gula grodor nedan, kolla!




Så ska vi inte nämna fjärilarna.. Eller jo, det måste vi ju. De var överallt! Flög omkring och slog med sina vingar, åt melon, parade sig, satte sig lite överallt. Som den här vackra blå, som fanns precis på räcket och som fick vara med på en bild med mina och Emils fötter.



*bloggare in action*


Emil och lillebrorsan var inte dåliga på att fota heller, kan jag lova..!


Både omgivningen, och oss själva... 



Jag fick även till en kort liten videosnutt, för att ni ska förstå stämningen vi hade i rummet. Åh, så himla gosigt.



Sedan gick vi in i nästa rum - akvariet, där vi kunna betrakta olika sorters fiskar, stora som små. Mina favoriter blev dessa små nemosar. Nemoooooooo..... 


Men så ska vi inte glömma hajarna. Emil kämpade på en bra stund för att få en bra bild av en haj. Själv fokuserade jag mest på honom.
Så. Jävla. Kär. 



Vid detta lag hade hela bunten av oss börjat bli riktigt hungriga, så vi for iväg in till stan för att äta lunch. På ditvägen hade vi kommit väl överens om att Pizza Hut var det bästa alternativet. Jag och Emil delade på en large med cheezy crust, min del margherita och hans del bacon bbq.



Efteråt var jag mer än mätt, kan jag säga er. Men så fasansfullt, skamligt gott. Smält ost - mmmm...

Destination nummer två var Vasamuseet. Vi bilade dit, hittade parkering och pilade in. 


Voilà regalskeppet Vasa.


Visste ni att skeppet sjönk under sin jungrufärd, knappt 500 meter ifrån hamnen, redan på 1600-talet? Däremot så bärgade man den inte förrän 1960-talet, så den låg 333 år under vattnet. Rätt sjukt faktiskt.  



Fast i sanningens namn var Emil mycket mer intressant än båten. Inte bara för att jag varit där cirkus fem gånger redan, utan också för att jag var så totalt kyssjuk, som Emil kallade det. Vi hånglade så pass att jag är förvånad att jag fick inte ont i käkarna.


... Därefter blev jag avsläppt för att åka iväg till Christoffer. Jag skulle nämligen bo hos honom några dagar för att komma igång ordentligt med examensarbetet, och bli klar med alla praktikaliteter innan jag flyttar till Paris...

6 kommentarer :

  1. Alltså, åh, det ser så himla mysigt ut men samtidigt är jag så DJÄVULSKT äcklad av fjärilar, haha! De är fina på håll men inte när de kommer nära... Har du och Emil pratat något kring din och Christoffers nuvarande relation? Hur förhåller han sig till det (och att du skall sova där t ex) i sådana fall? Är nyfiken då jag själv är så kluven till hur jag skall förhålla mig till min partners ex och deras nuvarande, nära vänskapsrelation. Har du några idéer och tankar?

    SvaraRadera
    Svar
    1. HUR kan man vara äcklad av fjärilar?? Jag förstår om man tänker malar - som typ nästan ÄR vackra men som blir skitvidriga på nära håll.. På fjärilar tycker jag ändå att de färgglada vingarna liksom väger upp för det där lilla insektshuvudet, haha...

      Gud... Ja... Alltså... Emil och jag har haft mycket problem kring det här med att jag umgås med mina ex. Att jag nu skulle sova där i några dagar var riktigt knäckande för oss båda, och det slutade med att jag var tvungen att åka tillbaka en dag för tidigt för att allt kändes så ångestfyllt och hopplöst. Men samtidigt är detta inte bara något som han inte BEHÖVER vara orolig för (även om jag absolut respekterar hans känslor!), utan något jag BEHÖVER göra. Men givetvis mår han mycket dåligt och är mycket orolig, och därför mår jag mycket dåligt över att han mår dåligt..

      Men alltså... Samtidigt känner jag såhär att... Det är ett avslutad kapitel. Din partner ser inte sitt ex som PARTNER eller ens EX längre, utan som en VÄN. Det är helt annorlunda. Om din partner nu hade velat vara med sitt ex, så skulle hen fortfarande varit det. Att din partner gått vidare - träffat DIG - kanske exet gått vidare också (?), så är det en insikt som inte kommer kastas ut genom fönstret för ingenting. Det är en ny sorts relation mellan dem. Precis som med mig och Christoffer. Han är inte mitt ex - han är min VÄN. Vi skrattar ihop, vi har kul, vi pluggar, men jag vill inget mer. Jag vill ha Emil.

      Men bara för att jag vill ha Emil betyder inte det att Christoffer är en sämre person än när jag lärde känna honom? Jag blev tillsammans med CHristoffer för att jag tyckte om hans personlighet, och även om inte KÄRLEKEN finns kvar, så är han fortfarande samma goa person. En person jag vill ha kvar i mitt liv, fast på ett annat sätt. Jag kan inte bli åter-kär igen, för den relationen är avslutad. Den kommer aldrig mer tillbaka.

      Gud, vad jag babblar... Men jag vill nog mest förmedla att... Det är jättejobbigt med relationer med ex och dylikt, eftersom alla har så olika erfarenheter av det, och alla utgår ju från sitt eget perspektiv. Mitt perspektiv (och din partners, kanske?) har en avslappnad inställning till tidigare förhållanden och kan leva med samma person i en ny sorts relation. Du (och Emil?) kanske har en lite knepigare relation till era ex, och har svårt att se att man KAN vara vänner? Det är så olika det där, och då är det svårt att förstå varandra.

      I slutändan gäller det mest att respektera den andres känslor. Lita och respektera att din partner ser sitt ex enbart som en vän, och lita på att hen vill ha dig. Samtidigt måste din partner vara där och stötta dig, bekräfta och påminna dig om det alla dessa stunder du tvekar. Sedan är det upp till din partner om denna relation är värd det, eller om partner bör offra den relationen. Men... I min mening ska ett kärleksförhållande aldrig innebära att den andre måste offra saker. Jag önskar se att ett par kan samarbeta för att skapa en stark allians, med eller utan ex som vänner.

      Usch.. Förstod du något av det där?

      Radera
  2. Hahaha neeej, jag tänker tvärtom att de färgglada vingarna bara är en sorts förklädnad för att dölja det där vidriga insektshuvudet! Malar skall vi inte ens tala om, börjar rysa vid blotta tanken... Får jag gå i terapi hos dig eller? :DDD

    Åh, alltså. Du satte verkligen ord på hur jag känner. Jag håller ju med om precis allting och i teorin vill jag ju verkligen att det skall vara sådär skönt avslappnat som du beskriver, men det är så svårt att efterleva när ens känslor tar över... Jag har, precis som du nämner, inte heller några goda erfarenheter sedan tidigare och "skyddar" väl mig förmodligen instinktivt för att inte bli sårad. Så himla svårt. Självklart tycker jag inte heller att man skall behöva offra saker i ett förhållande och jag skulle absolut inte tvinga honom att göra något slags val mellan mig och henne. Inser att jag måste jobba mycket med mina tankar och känslor kring det här, vilket Emil säkert också behöver (med dig som stöttning, såklart!). Jag hoppas verkligen att han kan komma vidare i sitt sätt att förhålla sig till din relation med dina ex, så att det slipper bli ångestfyllt och jobbigt för er båda. <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, LÄTT att du får!! Jag är asbra med ormar, så fjärilar måste vara en piece of cake. :DDD

      Ja, jag förstår det. Tänk om en bara kunde trolla bort all oro, ångest och osäkerhet? Men det går ju inte, och hur mycket en än VET att en inte behöver vara orolig så går det inte ibland att ändra på. Jag kan tänka mig att du och Emil inte KAN relatera, så att bli lugnad hjälper bara korta stunder, innan egna erfarenheter speglar bilden av hur partnern har det och sedan så blir det bara en stor ångestklump av alltihopa.

      Emil uttrycker lite samma sak som dig. Han vill heller aldrig låta mig välja och det tycker jag är skönt, men samtidigt önskar jag att det var lite lättare för honom (och dig!). Jag tror det handlar mycket om exponering även här - precis som med fjärilarna. Låt din partner träffa sitt ex, och se varje gång hen kommer tillbaka till dig och fortfarande älskar dig. Varje gång borde oron minska lite. Varje gång dina värsta ångestkänslor möts, och farhågorna INTE uppfylls. För vet du? De kommer inte göra det. Dina farhågor är bara ett sätt för dig att överskydda er relation, men som i själva verkar bara gör relationen skörare, och mindre stabil... Att lära sig vara kvar i ångesten, leva med oron, möta den och se att den... inte gör något... Det tror jag kommer hjälpa <3
      Tack, Emsis, och lycka till du med! <33

      Radera
  3. Tack snälla för dina ord och framför allt för att du tar dig tid att formulera så utförliga tankar! Mitt problem handlar nog även om att jag jämför mig så mycket (både med henne och andra) och vill gärna ha bekräftelse på att allt är "bättre" med mig... Jag har träffat henne en massa gånger så det är inte lika laddat på det sättet längre, men det där jäkla jämförandet suger så mycket energi ur en... Tror du att det kan vara så för Emil också?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är självklart att jag gör! Du tar dig ju tiden att läsa och kommentera mina inlägg - det är klart att jag gör detsamma för dina kommentarer.

      Ah.. Jämförelser... Det är svårt, det där, för det går liksom inte att vinna hur man än gör. Jag har tyvärr ingen aning om huruvida Emil jämför sig mycket eller inte (det verkar inte så på hur han pratar?), utan han verkar mer orolig för att vi har haft historik ihop och att det ger honom ångest - mer preciserat har vi inte fått det. Han verkar inte rädd att något ska hända, vad jag förstått, utan mer själva tanken på att vi nu "bor ihop" temporärt och att det drar upp gamla minnen?

      Men att sluta jämföra sig.. Det är svårt. Jag tror inte heller att jag lyckas, egentligen, för jag jämför mig oerhört med andra människor. Önskar också att jag kunde sluta med det. Jag försöker intala mig att ingen någonsin kommer kunna vara så bra som MIG på att vara JAG, och antagligen är det den tjejen som min partner vill ha. Vill hen inte ha den tjejen som är JAG, vill jag då verkligen ha henom? I vilket fall vet jag att jag är en fantastisk person, och att jag, precis som jag är, är värd att älska. Och då känns det lite bättre. En stund i alla fall.

      Radera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)