Lösenord

tisdag, december 20, 2016

Hejdå åtta år som simfröken

Det är så surrealistiskt så att jag har svårt att förstå det...
Som en ung, osäker 16-åring sökte jag arbete som siminstruktör. Jag hittade annonsen på arbetsförmedlingens hemsida, och efter två veckor efter att ha skickat in mitt CV och personliga brev hade jag fortfarande inte fått svar. Men jag ville verkligen, verkligen ha jobbet, och dessutom ville jag verkligen ha en inkomst (så att jag skulle kunna flytta hemifrån så fort som möjligt).

Efter att de där två veckorna passerat tog jag mod till mig och ringde upp numret som stod i annonsen.
"Hej, jo, ja... Jag heter Emelie, och jag sökte jobb hos er för två veckor sedan.. Och jag vet att jag är ung, men jag vill verkligen verkligen jobba som siminstruktör. Finns det en chans?" frågade jag trevande.

"Kom på en intervju imorgon klockan 13:00" löd svaret.

Jag åkte dit, i min finaste vita skjorta och svarta glasögon, mötte upp en helt nyduschad siminstruktör på Kungsholmens badanläggning. Vi satte oss ned i svarta lädersoffor och jag var så nervös att jag stammade. (Jag stammar aldrig?). Det var där allt började. Jag fick provpraktik i några veckor - om jag skötte mig bra skulle jag få lära mig ha egna grupper.

Det var åtta år sedan. Efter min provpraktik var det inget snack om saken - jag var gjord för detta. Jag kunde bemöta kunderna på ett sätt som både var professionellt, personligt och genuint, jag hanterade pedagogiken utan anmärkning, jag hade självförtroende nog att visa föräldrarna hur de skulle hantera sina spädbarn i vattnet, och mest av allt: jag älskade det.

Åtta år senare. Och nu har jag arbetat mitt sista simpass.

Responsen från föräldrarna gjorde mig helt rörd. 




Teckningar, pärlplattor, gummiankor, chokladaskar, julgodis, gosedjur, pyssel....




.. För att inte tala om det här silverhalsbandet från Edblad, som mor till en liten flicka jag simmat med i sju år gav mig?

Och så många chokladaskar så att det rinner ut öronen på mig. Bokstavligt talat.

Dessutom hade en av mina allra närmaste familjer, som jag simmat med både storasyster (som nu är 4 år) sedan hon var spädbarn, och sedan fått äran att simma med lillasyster som föddes därefter (som strax är 1 år) bakat kladdkaka till mig. Kladdkaka med frasigt kokostäcke. (Jag ska hem till den och äta avskedsmiddag i januari).




Jag har inte ens ord för detta.
Och alla kramar, alla underbara, blöta, hårda kramar. Barnens tjut "Emelie, jag kommer sakna dig!"....  "Kommer du tillbaka nästa vecka?".. "Jag vill simma mer med dig, Emelie!" och "Jag vill inte att du ska åka".. Mitt hjärta blöder.

Alla dessa minnen. Alla dessa underbara, fantastiska barn. Och föräldrarna, som tacksamt nickar och säger "Hör av dig när du kommer hem till Sverige igen. Jag vet nog att du kommer återvända. Du kan inte hålla dig borta från oss."

Och de kanske har rätt, trots allt?


14 kommentarer :

  1. Så fint!
    Så mycket uppskattning från hjärtat visar att du helt klart varit rätt kvinna på rätt plats, förstår att det känns tomt! Men vilka härliga avslutningsminnen :)

    SvaraRadera
  2. Meen! Jag blir alldeles rörd. Vilka hjärtliga själar! Jag förstår dom. DU har ändå varit där för deras barn, DU har lärt dom mycket. Jag tror utan att tveka att du kommer återvända när du väl är i Sverige igen.. Kram på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Awwww... De är verkligen fina, jag är så glad att jag fått äran att vara simfröken... <3 Stor kram, Bea!

      Radera
  3. Vilken sorglig men ändå härlig text. Och fatta vilken nytta du kommer ha som psykolog av de där positiva egenskaperna du har visat prov på (pedagogik, ett professionellt men ändå personligt bemötande osv).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är precis det jag hoppas! Åh, tack för det <3

      Radera
  4. Ååh vad detta värmde mitt hjärta att läsa!! Vilken vardagshjälte och inspiration du är Emelie. Att något så, ursäkta ordvalet, "simpelt" som att gå till babysimmet kan göra människors tillvaro till en sån ljusglimt i vardagen. Allt tack vare ditt engagemang, vilken grej!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men wow, Caroline, vilka ord! Vardagshjälte måste ju vara bland det finaste man kan vara.. Tacktacktack!! Vill nästan kalla dig vardagshjälte i och med hur bra du just gjorde min dag med denna kommentar :D

      Radera
  5. Åh vad fint! :')
    Det finns inte någon chans att jobba med det i Paris? Även om det inte blir samma sak förstås..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror inte det.. Jag måste ju skriva på examensarbetet, och jag har aldrig hört talas om babysim på det sättet i Paris. Det är liksom ingen grej, som det är här.. Fast, jag har ju faktiskt inte letat noggrannt, så vem vet? Men i första hand försöker jag ju satsa på psykologin, och sedan ha PAUL som extrajobb. Åh, saknar PAUL!

      Radera
  6. Åh, vad fint! Det måste kännas stort. Ha en toppendag, Emelie!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Emma!! och du med, ha en kalaaaasdag!

      Radera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)