Värdfamiljsreunion, vita liljor och tre stränder

I måndags blev jag lite spontant bjuden av min förra värdfamilj, från när jag var au pair (minns ni?), att äta middag med dem och deras nya au pair. Jag ska nämligen återuppta lite simlektioner med Valentin, och då ville min förra värdmor gärna överraska pojkarna på förhand. Jag klädde upp mig bäst jag kunde.  

De bor ju några goda kilometer från mig - i 16:e arrondissemanget, och jag bestämde mig för att traska. Därför gick jag se dessa fina vyer genom både 15:e och 7:e.

Men inte kan man väl komma tomhänt när man blivit bjuden på middag? Förutom de små presenterna jag hade till pojkarna så plockade jag även upp ett par vita liljor på vägen.

De luktade ljuvligt hela vägen jag gick.

Det tog bara en och en halv timme, och till slut var jag framme i detta magiskt nostalgiska kvarter.

Klockan 19:30 tog jag de vacklande stegen in i deras byggnad, och med nervösitetspirr i magen tryckte jag in knappen med deras efternamn på. Det var tokläskigt. Pojkarna visste ju inte att jag skulle komma - skulle de ens komma ihåg mig? Mina förra värdföräldrar, hur skulle de bemöta mig? Och den nya au pair:en, hur var hon?

Så fort jag öppnade hissdörren upp till deras våning stod de där. Valentin och Adrien, och tittade på mig med stora ögon. "ÉMILIE!" utbrast Valentin och de båda kastade sig runt halsen på mig. Det var som att jag aldrig varit borta helt plötsligt, och att se dem gjorde mig alldeles varm i hela kroppen.

Direkt drog de in mig i deras sovrum. Valentin ville leka "skola" där han var lärare och jag elev, och Adrien målade flertal färggranna teckningar åt mig.

Se, vad fina teckningar jag fick! Tre stränder och en eld. (Precis vad jag behövde).

Snart var det dags för pojkarna att lägga sig, och då skulle vi vuxna dinera. Jag fick bekanta mig närmare med den nya au pair:en, Elin - hur fin tjej som helst!, och pratade även med värdföräldrarna under det välbekanta trerättersupplägget som jag så ofta brukade medverka i. Jag blev inbjuden till ett spektakel på Valentins skola dagen därpå (karateuppvisning) och vi planerade även simlektionen jag skulle bedriva dagen därefter med honom.

På vägen hem diskuterade jag vilt och brett med Elin om livet som au pair, hos familjen, om pojkarna, och om livet som au pair i allmänhet. Det var så otroligt härligt att få dela sina åsikter med någon likasinnad, som känner pojkarna på ett liknande vis som jag gjort... Pojkarna har verkligen haft tur med au pair:er som har hud på näsan!

Efter en kortare pratstund med Elin i hennes (min gamla ju!) studio, så tog jag bussen hem i nattmörkret.

Jag hade tänkt promenera först, men i och med att det var så sent och mörkt så tog förnuftet över och jag insåg att det inte var världens bästa idé när man är tös att gå ensam genom natten i Paris.

När jag hoppade av bussen erinrade jag mig att Lorenzo satt på en närliggande bar med sina vänner, så jag sprang snabbt förbi och sade hej och gjorde bises till allihopa. Fem minuter senare sade jag adjö i den berusade vinnaryran (Italien hade vunnit matchen) och gick hem och däckade.