Lösenord

torsdag, juni 16, 2016

Lorenzo-glass, karateuppvisning och dagslångt illamående

Ännu ett uppvaknande till en mulen dag, och dessutom med ett gnolande illamående som hållt i sig sedan söndagen... När jag inte fick i mig något att äta bestämde jag mig för att hänga på Lorenzo till GROM och ta en glass, och passa på att umgås med honom en extra sväng innan han återvänder till Italien en månad.




Efter två veckor av konstant regnande i Paris har han fått nog, och bestämt sig för att tillbringa sin sista semester hemma hos familjen, och återvänder i slutet av juli. Tant mieux pour toi (bra för dig), tänker jag, medan jag inte längtar bort från Paris ett allra minsta.

Jag blev bjuden på en liten bägare (en liten?! en liten?! förstår ni hur illamående jag måste vara för att tvinga mig begränsa mig till en liten?) med chocolat extra-noir, crème de GROM och vispgrädde.




Efter en halvtimme eller så bröt himlen upp och bjöd upp till regndans, och jag sade adjö till Lorenzo för.. ja, kanske sista gången? Lorenzo, comme je te kiffe... (som jag tycker om dig). I alla fall gick jag den korta regniga promenaden hem till mig.




Och placerade de två rosorna som någon tjomme till Lorenzo erbjudit mig på skämt (min fina var dem, visst?).




Men ingen tid att förlora! Jag tillbringade en kortare stund babblandes i JP's soffa, och när han fick höra att jag inte ätit mer än en glass försökte han tvinga i mig kakor och bakelser han hade hemma. Det gick inte (förstår ni då att det är allvar?! Jag, nej till godsaker?!).

Omöjligt att få i mig något, men jag tänkte mig att en promenad kunde göra susen. En promenad till 16:e arrondissemanget, och min gamla värdfamilj. Det var mulet, men fortfarande otroligt vackert.






Jag skulle nämligen till lilla Valentins karateuppvisning, som han så exalterat hade bjudit mig på kvällen innan.



... och mon dieu, så söta de var!!!!



I slutet fick Valentin ett diplom, en godispåse, en medalj för bra lydnad (som vanligt), en närvaro-medalj samt uppbytt bälte till vitt/gult. Fadern tog stolt kort under hela föreställningen. Jag satt och log stolt som en sol (inte för att jag hade något med det att göra, men...)..




Jag gav alla en bise, sade adjö och tackade för att jag fått se föreställningen.

Eftersom jag hade varit illamående ungefär hela dagen så hade jag inte ätit någonting sedan glassen på morgonen, Jag var både frustrerad och ledsen över att inte ha någon aptit - det händer mig aldrig. På riktigt: aldrig. Jag förstod inte varför jag inte kunde äta?
Det är jobbigt på grund av: 1) Jag tycker jättejättemycket om att äta. 2) I Paris tycker jag jättejättejättemycket om att äta. 3) Jag hade planerat att äta massa goda crêpes och glassar och allt och nu kunde jag inte ens tänka på en crêpe utan att vilja kräkas???

I alla fall, vid halv åtta på kvällen tvingade jag mig att köpa en baguette. Något mer måste jag åtminstone få i mig idag, tänkte jag.




Innan jag gick hem tog jag en snabb visit vid lokalerna vid mitt gamla Friskis och Svettis i Paris, hälsade på mina gamla träningskamrater (de kände igen mig!) och volontären där. Jag fick medverka gratis på ett pass (tihi, så snällt) och fick tider om när de har gratisgym. Väldigt trevligt, tyckte jag.

Väl hemma gjorde jag i ordning min baguette och kokade en kopp te. 




Jag var fortfarande inte hungrig men det gick i alla fall ned, och det kändes bättre än det hade gjort under resten av dagen. Fortfarande grunnade jag på varför... Dagen efter fick jag mens, och med ens var jag hungrig igen.

Alltså hörrudu, PMS - du har aldrig funnits i mitt liv tidigare, och jag har aldrig någonsin haft symtom som illamående och aptitlöshet tidigare. Vadan detta? Eller snarare: Vafan?!

(Har någon av er varit med om liknande??)

4 kommentarer :

  1. Japp, varje månad, exakt sånt illamående. Och gråt och yrsel och irritation... för att en dag senare helt försvinna. Varje månad är jag som ett frågetecken och undrar om jag är sjuk, och sen bara "jaha...". Regelbunden förträngning av obehagliga fenomen, uppenbarligen. /Minna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men gud, så hemskt.. Så vill inte jag ha det.. D:

      Radera
    2. Behöver ju inte bli så för dig. Det har inte varit så förut för mig, har kommit rätt nyligen. Kanske att stress och annat spelar in?

      Radera
    3. Ja... Eller så är detta mitt öde nu????

      Radera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)