Saker ni (kanske) inte visste om mig

Jag tycker svanar är läskiga och extremt oberäkneliga djur. Jag tror det har att göra med en traumatisk svanhändelse som jag var med om när jag var mellan tre och fyra år. Jag ville mata en svan med en torr vetelimpa, men svanen bet tag i mig och i hela handen. Jag skrek av smärta och försökte springa bort i ren skräck, och då började svanen jaga mig. Huga. Dessutom får den svarta randen över näbben dem att se riktigt ilskna och ondsinta ut. Ergo: lita inte på svanar.

Jag avskyr att träna. Träna är seriöst det jobbigaste som finns. Träna är trist, tungt och tradigt. Det tar energi, det gör en svettig, det gör att man får svårt att andas. Jag avskyr att träna innan, och under - men efteråt... Då älskar jag det. Eller åtminstone att jag är klar med det.

Jag äter blodpudding med händerna. Det var en grej jag fick för mig när jag var runt sjutton år - att börja hantera blodpuddingsskivorna med händerna och doppa dem i lingonsylt. Sedan dess har jag inte kunnat återgå till att äta propert med kniv och gaffel - det finns något så frigörande med att få slicka sig om fingrar efteråt.

Jag har insett att det bästa sättet att hantera akut kissnödighet är att stå och småhoppa på ett ben. Jag kom på mig själv häromdagen när jag stod och micrade pasta och ost och samtidigt höll på att kissa på mig, att jag instinktivt ställde mig på ett ben och hoppade. Samma sak hände dagen därpå (alltså jag är väldigt ofta extremt kissnödig). Jag började se ett mönster. Min kropp har lärt sig ett sätt att hantera det, utan att jag ens blivit medveten om det. Se där.

Jag tycker lagom är det tråkigaste som finns. Jag kan inte göra lagom. Antingen kör jag fullt ut - 100% inget stopp, eller inte alls. Antingen köper jag en hel godispåse och moffar som en svältfödd, eller så äter jag ingenting alls. Antingen tränar jag 60 minuter och svettas som en gris, eller så skiter jag i det totalt. Antingen är jag bäst, eller så låter jag helt enkelt bli att försöka.

Jag är vidskeplig när det kommer till brunnar. Det sitter kvar från ungdomsåren, ni vet, när A-brunnar betydde otur, R-brunnar betydde tur och K-brunnar betydde kärlek. Än idag går jag på brunnar som har positiva konsekvenser, och undviker A-brunnar. Dessutom - om mitt sällskap råkar trampa på en ödesdiger brunn, då måste jag knacka dem tre gånger i ryggen. Ofta fortsätter det likt "Vadå? Varför gjorde du så?".. "Ah nejdetvaringet.... Du höll på att prata om...?".

Jag har aldrig druckit alkohol. Jag har aldrig druckit alkohol i mitt liv. Det var ett beslut jag tog som 13-åring, och alla mina kompisar ville vara tuffa och dricka sig fulla. Jag totalvägrade och höll mig borta. När jag var 18 år hade jag redan avstått i fem år, och kände inget behov av att börja enbart på grund av en ålder. Då slog jag även vad med min far, som inte trodde ett dugg på att jag skulle hålla mig från att dricka. Han erbjöd mig några tusenlappar för att inte dricka innan 25 års ålder. Och nu är jag 24 år. Jag planerar att dricka mitt första glas vin när jag fyller 25 år, i Paris.

Jag klarar inte av när någon "knäcker" sina fingrar. Jag står verkligen inte ut. Det är något av det obehagligaste jag vet - när någon i min närhet börjar knäcka sina fingrar. Jag ryser i hela kroppen, det börjar ila i mig och instinktivt sätter jag händerna för öronen. Jag vet inte varför jag tycker det är så jobbigt, men på något vis har jag fått för mig att det "gör ont" och får ett onödigt starkt empatipåslag. Ingen i min närhet knäcker med fingrarna - det har blivit som en inofficiell regel.

Jag tittar i pappret efter att jag snytit mig. Varje gång. Nej, men seriöst - hur kan man inte vilja se vad det är man just producerat ned i snorpappret? Det är som en kompulsion hos mig. Jag måste få veta hur det ser ut. Allra nöjdast blir en om det är alldeles gult och klumpigt. Då känns det som att man gjort sig av med något betungande, och en blir plötsligt mycket friskare och renare.

Jag får ofta för mig instinktivt att jag skulle vilja leva LCHF. Det återkommer lite då och då. Jag är så grymt förtjust i proteinkällor liksom nötkött, fisk, skaldjur och ost, och fettkällor såsom smör, ost (igen), mjölk, och avstår helst från ris, potatis, bulgur, couscous... Men så kommer jag på bröd. Och sedan crêpes. Och sedan socker i största allmänhet (??!?!). Då inser jag att jag är dum i huvudet om jag skulle övergå till LCHF.

Jag kan inte göra bara en sak. Jag vet inte, det är någon störning jag har - ett överdrivet behov av stimulans i simultankapacitet. Ser jag på en film måste jag även lösa korsord. Eller äta något. Eller pilla med mobilen. Sitter på jag på en föreläsning måste jag kolla facebook, eller skriva på någonting, eller läsa i kurslitteraturen. Gör jag bara en sak tappar jag koncentrationen helt och följer varken med film eller föreläsning - gör jag flera saker, ja, då hänger jag med mycket bättre.

Och slutligen...

Jag skäms för att blogga. Jag tycker det är så olidligt pinsamt. Otroligt pinsamt. När personer jag inte känner i min närhet ser mig ta en bild, och frågar varför.. Ja... Det tar emot att nämna min blogg. Det känns fult, på ett "hej-titta-på-mig-jag-är-fjorton-och-tror-hela-världen-är-intresserad-av-mitt-liv"-sätt... Men samtidigt älskar jag att blogga.

... Hur mycket av detta visste ni redan om mig?