Lösenord

måndag, maj 23, 2016

Saker ni (kanske) inte visste om mig

Jag tycker svanar är läskiga och extremt oberäkneliga djur. Jag tror det har att göra med en traumatisk svanhändelse som jag var med om när jag var mellan tre och fyra år. Jag ville mata en svan med en torr vetelimpa, men svanen bet tag i mig och i hela handen. Jag skrek av smärta och försökte springa bort i ren skräck, och då började svanen jaga mig. Huga. Dessutom får den svarta randen över näbben dem att se riktigt ilskna och ondsinta ut. Ergo: lita inte på svanar.

Jag avskyr att träna. Träna är seriöst det jobbigaste som finns. Träna är trist, tungt och tradigt. Det tar energi, det gör en svettig, det gör att man får svårt att andas. Jag avskyr att träna innan, och under - men efteråt... Då älskar jag det. Eller åtminstone att jag är klar med det.




Jag äter blodpudding med händerna. Det var en grej jag fick för mig när jag var runt sjutton år - att börja hantera blodpuddingsskivorna med händerna och doppa dem i lingonsylt. Sedan dess har jag inte kunnat återgå till att äta propert med kniv och gaffel - det finns något så frigörande med att få slicka sig om fingrar efteråt.

Jag har insett att det bästa sättet att hantera akut kissnödighet är att stå och småhoppa på ett ben. Jag kom på mig själv häromdagen när jag stod och micrade pasta och ost och samtidigt höll på att kissa på mig, att jag instinktivt ställde mig på ett ben och hoppade. Samma sak hände dagen därpå (alltså jag är väldigt ofta extremt kissnödig). Jag började se ett mönster. Min kropp har lärt sig ett sätt att hantera det, utan att jag ens blivit medveten om det. Se där.

Jag tycker lagom är det tråkigaste som finns. Jag kan inte göra lagom. Antingen kör jag fullt ut - 100% inget stopp, eller inte alls. Antingen köper jag en hel godispåse och moffar som en svältfödd, eller så äter jag ingenting alls. Antingen tränar jag 60 minuter och svettas som en gris, eller så skiter jag i det totalt. Antingen är jag bäst, eller så låter jag helt enkelt bli att försöka.

Jag är vidskeplig när det kommer till brunnar. Det sitter kvar från ungdomsåren, ni vet, när A-brunnar betydde otur, R-brunnar betydde tur och K-brunnar betydde kärlek. Än idag går jag på brunnar som har positiva konsekvenser, och undviker A-brunnar. Dessutom - om mitt sällskap råkar trampa på en ödesdiger brunn, då måste jag knacka dem tre gånger i ryggen. Ofta fortsätter det likt "Vadå? Varför gjorde du så?".. "Ah nejdetvaringet.... Du höll på att prata om...?".





Jag har aldrig druckit alkohol. Jag har aldrig druckit alkohol i mitt liv. Det var ett beslut jag tog som 13-åring, och alla mina kompisar ville vara tuffa och dricka sig fulla. Jag totalvägrade och höll mig borta. När jag var 18 år hade jag redan avstått i fem år, och kände inget behov av att börja enbart på grund av en ålder. Då slog jag även vad med min far, som inte trodde ett dugg på att jag skulle hålla mig från att dricka. Han erbjöd mig några tusenlappar för att inte dricka innan 25 års ålder. Och nu är jag 24 år. Jag planerar att dricka mitt första glas vin när jag fyller 25 år, i Paris.

Jag klarar inte av när någon "knäcker" sina fingrar. Jag står verkligen inte ut. Det är något av det obehagligaste jag vet - när någon i min närhet börjar knäcka sina fingrar. Jag ryser i hela kroppen, det börjar ila i mig och instinktivt sätter jag händerna för öronen. Jag vet inte varför jag tycker det är så jobbigt, men på något vis har jag fått för mig att det "gör ont" och får ett onödigt starkt empatipåslag. Ingen i min närhet knäcker med fingrarna - det har blivit som en inofficiell regel.

Jag tittar i pappret efter att jag snytit mig. Varje gång. Nej, men seriöst - hur kan man inte vilja se vad det är man just producerat ned i snorpappret? Det är som en kompulsion hos mig. Jag måste få veta hur det ser ut. Allra nöjdast blir en om det är alldeles gult och klumpigt. Då känns det som att man gjort sig av med något betungande, och en blir plötsligt mycket friskare och renare.

Jag får ofta för mig instinktivt att jag skulle vilja leva LCHF. Det återkommer lite då och då. Jag är så grymt förtjust i proteinkällor liksom nötkött, fisk, skaldjur och ost, och fettkällor såsom smör, ost (igen), mjölk, och avstår helst från ris, potatis, bulgur, couscous... Men så kommer jag på bröd. Och sedan crêpes. Och sedan socker i största allmänhet (??!?!). Då inser jag att jag är dum i huvudet om jag skulle övergå till LCHF.




Jag kan inte göra bara en sak. Jag vet inte, det är någon störning jag har - ett överdrivet behov av stimulans i simultankapacitet. Ser jag på en film måste jag även lösa korsord. Eller äta något. Eller pilla med mobilen. Sitter på jag på en föreläsning måste jag kolla facebook, eller skriva på någonting, eller läsa i kurslitteraturen. Gör jag bara en sak tappar jag koncentrationen helt och följer varken med film eller föreläsning - gör jag flera saker, ja, då hänger jag med mycket bättre.

Och slutligen...

Jag skäms för att blogga. Jag tycker det är så olidligt pinsamt. Otroligt pinsamt. När personer jag inte känner i min närhet ser mig ta en bild, och frågar varför.. Ja... Det tar emot att nämna min blogg. Det känns fult, på ett "hej-titta-på-mig-jag-är-fjorton-och-tror-hela-världen-är-intresserad-av-mitt-liv"-sätt... Men samtidigt älskar jag att blogga.

... Hur mycket av detta visste ni redan om mig?

10 kommentarer :

  1. Känner igen mig i en del. Framförallt lagom- och brunn-punkterna...
    Även flera saker samtidigt, vet inte varför jag inte bara kan glo in i en film utan att göra något annat, måste vara typ astrött eller i ett sällskap som tycker jag är oartig om jag pillar med mobilen/ läser annat samtidigt...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Säger ju det. Vi är vansinnigt lika på många punkter, du och jag...!

      Radera
  2. Är lite osäker på vad som var känt/okänt, men delar vissa av "egenskaperna". I mitt fall är jag helförskräckt gällande gäss. Blev, som du, jagad då jag var liten och kom gåendes med en påse i handen. Obs,ej bröd, så dumma är de absolut!
    Tycker också det är förskräckligt med knakande fingrar, även med käkar som "knäpper" vid tuggandet. Hade en sådan kollega tidigare...
    Korsord är även jag beroende av, har alltid ett på gång vid tv-tittande mm.
    Blodpuddingsgrejen ställer jag dock inte upp på! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, så har vi haft lite liknande erfarenheter när det kommer till ondsinta fåglar, du och jag! Och visst är knakande fingrar hemskt?!
      Vilket är favoritkrysset? Och äsch, man ska inte ropa hej förrän man ätit blodpudding med händerna!

      Radera
    2. Favoritkryss alla kategorier är absolut DN:s kryss i helgen. Fredagskrysset är sällan alltför svårt och det är inte heller lördagens, men sedan kommer söndagskrysset, som oftast är något rejält att bita i! Räcker oftast länge med andra ord.(Men om man låter det ligga lite, går ifrån och gör annat och sedan återvänder, brukar man konstigt nog ha blivit smartare under tiden!I nödfall får B hjälpa till, men då är det verkligen nödfall.)
      Lär bli svårt att träna på blodpuddingstekniken... Åt denna "delikatess" i flera år när sonen var liten, men det var lääänge sedan. Avstår helst numera :)

      Radera
    3. Åh, du är en sådan som inte gillar blodpudding mer... Farligt, farligt! Men DN:s kryss kan jag hålla med om. Jag tycker lördagens är allra trevligast, om jag själv får välja. :)

      Radera
  3. känner igen mig i mycket! otippat nog t.o.m i svanrädslan! vi har en del svanar på besök i min sommarstuga, och när jag var liten hade jag en mardröm om att en tog sig in i huset och *levde rövare* så sedan dess har jag en lätt skeptism mot dem. avskyr fingerknäck - SÄRSKILT folk som DRAR i fingrar istället för att bara knäcka. liksom draaaar ut dem, fyfan, ryser bara jag tänker på det.

    även brunnarna, snoret och träningen kan jag relaterar till. och till viss del till bloggandet. eller nja, inte fullt ut och inte så mycket längre - bryr mig liksom inte. men när elever påpekat och frågat "har du en blogg?" blir man ju lite obekväm. som tur var väldigt snälla och trevliga elever, så jag tror inte de bryr sig så mycket egentligen, men ändå. har ju inte riktigt samma roll som lärare som bloggare...

    SvaraRadera
    Svar
    1. AAAAH, fingerdragning hade jag FÖRTRÄNGT att det existerade!!!! Fy fan vad hemskt...

      jo, jag förstår vad du menar med bloggandet.. Funderar också på hur det blir när jag blir psykolog, och man kommer bli googlad stup i kvarten. Vad vill man att ens klienter ska veta om en, liksom?

      Radera
  4. Hahahahhaha alltså Emeliiiiie jag orkar inte!! Nu vill jag om möjligt träffa dig ännuännu mer! Okej, jag visste redan detta, men seriöst, detta kunde varit JAG som skrivit. Det här med "allt eller inget" det är SÅÅÅÅ jag! Antingen så skiter jag i de överhuvudtaget, eller så är jag bäst. Antingen jobbar jag 15 timmar om dygnet, eller så ligger jag i soffan. Antingen äter jag glass,chips,godis och popcorn, eller ingenting alls. Herregud vad likt mig.
    Den andra punkten jag bara satt och gapade åt var SÅÅÅ sjukt, men jag har inte ens tänkt på det själv. Jag är också typ "halvt" LCHF ätare! Jag älskar allt i proteinväg och skulle kunna leva på kyckling, kött, grönsaker, SÅSER och sallader. Jag förstår verkligen inte hypen som alla har omkring ris, pasta och framför allt potatis, typ bland de äckligaste som finns. Det smakar ju absolut ingenting. (Okej, pasta är gott TILL köttfärssås, ris är gott TILL en gryta osv…) Men jag kan lika gärna skita i det! Får jag välja att bara äta en gryta eller bara äta ris, så är ju valet solklart. Meeeeen sen har vi då det lilla dilemmat att chips, godis och glass är typ det underbaraste som finns på denna jord, så man kan ju säga att det sprack lite där, hahah! Vi kan väl säga såhär, vi är väldigt LCHF:iga, om man då tar bort den lilla punkten med socker… ;)
    nej gud va roligt jag hade när jag läste den här listan, mer sånt här! Stora pussaaarrr <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahahaha, guuud vad kul! :DDD

      Radera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)