Lösenord

onsdag, mars 09, 2016

Till min morfar

Egentligen har du sagt i tjugo år att döden står för dörren. Det hade blivit som en sådandär "jaja, moffa, det säger du, va..", i samband med att du tog dagens sjuttioelfte cigarett, sjunde öl och läste de finska nyheterna, skrockandes med din finska dialekt.

När mamma separerade från pappa erbjöd du mig och pappa hela undervåningen i ditt tvåvåningshus. Där bodde jag och pappa i 10 år, och jag träffade dig nästintill varje dag. Gick man upp till dig fick man finsk korv, rallarhalvor och jordgubbar. Sedan ställde du alltid samma fråga, retsamt "Emmi, kan du läsa?" (och än idag ställer han den).




Du fixade fram min lägenhet till mig: den där jag bor nu. Förstahandskontrakt, en stor fin etta med ett fantastiskt läge. Det var tack vare dina kontakter i bostadsbranschen jag fick den, och för det är jag evigt tacksam.

Du tyckte aldrig att jag var tillräckligt gammal för att ha pojkvän. "Du är ju bara barnet", brukade han säga, och jag brukade svara "nej, moffa, jag är vuxen nu". "Jaja" avfärdade han.

Du ringde en gång varannan månad, ungefär. Din första fråga var alltid "Emmi, är du hemma?", men det var jag förstås rätt sällan. Du ringde alltid när jag var i skolan, eller på tåget, eller på väg någon annanstans. Då tyckte du att jag skulle vara försiktig. Så ville du att man skulle komma och hälsa på, och det ville man egentligen aldrig. Det fanns inte så mycket att göra hos dig - du ville mest röka, läsa finska nyheter och dricka öl. Jag hade ofta dåligt samvete för att jag inte ville hälsa på. Men samtidigt visste jag hur mycket du ville. Jag tappade ofta tålamodet för att du aldrig kom till skott med vad du ville säga.

Du var en så himla fin morfar. För du älskade oss, oändligt, obegränsat, fastän jag inte alltid visade det tillbaka.


Ps. Tack för all er vackra omtanke.

13 kommentarer :

  1. Vad fint skrivet Emelie. Tror inte att jag visste att du hade finskt påbrå. Texten kändes nära mig på något vis, fick knip i magen. Och vilken fin bild. <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Emelie... <3 Åhjo, jag kan räkna till 19, och dessutom säga "glass" på finska, dessutom!

      Radera
  2. Fint! Det där är verkligen nånting man lär sig av att tappa en nära. Det har gjort att jag blivit mycket bättre på att visa uppskattning till dom som finns runt mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja... Det är ju fint, i det onda.. :)

      Radera
  3. Åh Emelie, vilken fin, vacker och vemodig text ❤️
    Du är bra fin du ❤️

    SvaraRadera
  4. Vilket underbart, värdigt avsked <3

    SvaraRadera
  5. Otroligt vackert!
    Beklagar verkligen

    SvaraRadera
  6. Åh. Jag beklagar sorgen<3

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)