Lösenord

onsdag, november 04, 2015

Paris: Dag 4, Promenad, förargligt dyrt te och mina favoritpojkar

Tisdagen hade jag inte samma lyx som tidigare tre dagar - denna gång var Lorenzo tvungen att jobba 08:30-16:30. Så när jag väl vaknade upp så var jag ensam i den lilla studion i Champigny, och plirade mig omkring vilset. Dessutom hade jag haft hemska mardrömmar.




Tack och lov hade jag ju ett varmt täcke, nu när jag inte längre hade en varm kropp att krama. (Att vi sedan nästan svettats ihjäl under natten, det är en annan historia!).
Efter att jag morgonbloggat och vaknat upp (typ i den ordningen), ätit frukost och klätt på mig, så tog jag mig utåt.




Hösten är sannerligen kommen till Champigny...




Och denna morgon blåste det sà kyligt att jag var tvungen att ha mössan pà mig. àtminstone till en början.




Efter en tjugominutare på tåget sà var jag framme i ett lika höstigt Paris. Jag blev sà hänförd att jag inte ens kunde lägga ned kameran. Jag tog bilder pà allt och inget, helt nostalgisk och lyckligt förtrollad. Hàr kommer ett axplock med vyer.








Till slut var jag framme vid Saint-Germain-des-Prés, där jag återigen valde att hälsa pà mina gamla kollegor, och dessutom Lorenzo som stod i kaffebaren med sin lilla bagarmössa. Han var så söt att jag höll på att smälla av.




Men sedan hade jag inte planer fòrrän fyra timmar framåt, sà jag påbörjade en promenad genom Paris.






Snart började Eiffeltornet kika fram...




Och jag tog vägen över bron vid Bir-Hakeim. Trädens höstfàrger fick det att sjunga i mig.






... Och jag fortsatte in i mina gamla kvarter i 16e arrondissemanget. Det kändes... Surrealistiskt. Men så bekvämt, och som vanligt.






När klockan var kring 15 sà satte jag tillslut ned mina ömma ben i ett café jag velat testa länge, beställde en kopp te och tog fram mina korsord. Men sà fort notan kom in så fick jag en så enorm huvudvärk - en kopp te fòr 6,5?!??! (närmare 65 kronor fòr en tepåse!). 
Tittar ni noggrant kan ni till och med se alvedonen jag plockat fram pà korsordsbladet.




Men nog fick det väl vara värt en timmes vila, fòr klockan 16:20 hade jag andra planer... Jag skulle nämligen få àåterse mina älsklingspojkar, mina underbaringar, Adrien och Valentin för första gången sedan Sverigeflytten i augusti.

När jag stod och väntade utanför skolan tillsammans med den nya au pair-en Julia, sà var jag så nervös att jag skakade. Jätterädd. Jättefòrväntansfull. Jättelycklig. Helt skakis. Gud, så jag längtat.




Och det.... Känslan när jag fick se dem, när Valentin och Adrien fick syn pà mig och förvånat utbrast: "Emelie !!" och kastade sig på mig fòr en kram.. Då... Då blev jag helt varm i hela kroppen och kände att jag aldrig någonsin ville släppa dem igen.




Adrien tog direkt tag i min hand dàr vi fick längs gatan mot parken, och pratade vitt och brett om det lilla och stora som pàgick i hans lilla 4-åriga huvud. Det var som... För en sekund kändes det som att jag aldrig varit borta.

I parken visade Valentin mig hur duktig han var på att klättra.




Julia var en ängel mot mig och jag är så tacksam att hon bjöd med mig att vara med pojkarna. Dessutom tog hon en bild pà mig, Adrien, Valentin och hans skolkamrat Timothée.




Sedan gick vi hem till lägenheten så att jag skulle få ge en liten present, och Adrien kastade sig genast på golvet och lekte passionerat med sin nyaste leksaksbil.




Men längre än så skulle jag inte stanna. Jag hade fått en timme att träffa mina pojkar, krama mina pojkar, pussa mina pojkar, och... Bara nu när jag tänker på det känns det som jag ska spricka av pirrig lycka och tacksamhet.
Alltså bara TACK TACK TACK TACK TACK LIVET för att jag får ha det så bra.

Nàr Valentin kom till insikt med att jag skulle åka - på riktigt - tog han hjälp av Julia och skrev en lapp som han stack mig innan han pussade mig ordentligt hej då, och Adrien gjorde detsamma.

"Je t'aime fort, Emelie" sade Valentin. "Je t'aime aussi fort, Emelie!" överröstade Adrien. "MEN JAG ÄLSKAR ER MER ÄN NI ÄLSKAR MIG!" ville jag skrika tillbaka i full hals i deras små nyllen. Men det gjorde jag förstås inte.




Jag läste brevet: "Kära Emelie, jag älskar dig väldigt starkt, idag när du är kommen den 3 november när jag gàr i CP (skolklass), & jag älskar dig väldigt starkt." signerad med ett stort V.

Jag tror jag ska gå sönder bara jag tänker tillbaka pà det. Det är fan magiskt, hur mycket man kan knyta an till ett par pojkar.


I alla fall. På vägen hem till Champigny köpte jag med mig bröd. 




För när Lorenzo skulle återvända fràn sin danskurs (han dansar hiphop, riktigt jävla bra ocksà!) skulle vi göra fyllda baguetter.

Vilket det blev, med proscuitto, sallad, parmesan och tomat. Så samma sak med nutella, till dessert. Sedan började vi se på italienska versionen av Kitchen Nightmares, och jag kommer inte ens ihåg när eller hur jag somnade...



2 kommentarer :

  1. I sanning en rejäl långpromenad!
    Känner du och Lorenzo av några språkliga komplikationer när ni umgås? Jag menar med tanke på att ni båda har andra modersmål än franska. Antar att det är franska ni pratar med varandra?

    SvaraRadera
  2. teruko:
    Det tycker jag faktiskt inte..! Och om det är något vi inte förstår med varandras budskap, så frågar vi alltid, och så förklarar vi runt. Ibland kan det bli svårt eftersom ingen av oss talar flytande franska, men då försöker vi visa med gester eller dylikt. Oftast slutar det bara i skratt!
    Dessutom försöker han lära sig engelska mer och mer, så jag försöker prata långsamt på engelska med honom så att får träna sig. Men han vill ofta byta över till franska igen - vi möts mycket bättre på franska än på engelska (och svenska/italienska, naturligtvis!) och trots att vi båda gör våra små fel, så förstår vi varandra och har liksom en god kemi i allmänhet.. :)))

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)