Paris: Dag 1, Eiffeltornet i dimman, höstvärme och vedungspizza

Så kom dagen jag väntat på så länge; äntligen var det dags att få återvända till staden som fortfarande får mitt hjärta att slå dubbla slag. När klockan slog åtta stod jag med avskedssällskap och väntade ivrigt på flygbussen in mot Arlanda.

Ivrigheten ökade exponentiellt när jag väl satt mig på min plats.

Jag njuter så mycket av att åka buss och att flyga. Det är något så rofyllt med att röra sig i obscena hastigheter, fastän man sitter tryggt i en mjuk fåtölj. Sedan blev jag så förtjust, för bland dimman fick jag syn på Eiffeltornet, långt nere i fjärran. Ser ni det? (Knappt va?)

Och efter en fyrtio minuters tågresa så var jag där. DÄR. I Paris!

Jag var överexalterad och lyrisk. Sedan fick jag en snilleblixt och tänkte göra en mini-video-blogg där jag bara babblar lite om hur glad jag är medan jag traskade genom Jardin du Luxembourg.




Jag fortsatte på samma spår, och gick förbi herrarna och damerna som stod och spelade boule i den stora parken. Obs! Notera den stereotypt franska monsieur som sitter till höger och röker cigarr. Cigarr!

Dessutom var det varmt - så varmt och skönt att jag var tvungen att ta av mig flera lager, och mycket varmare än under mitt besök för två veckor sedan.

Bland mina promenadsteg hann jag även förbi fransosen, som bor precis i krokarna. Han hade ingen aning om att jag skulle dyka upp, och blev helt överraskad. Positivt sådant, tacksamt nog (han kunde inte sluta le)! Där hade jag emellertid enbart tid att stanna några minuter, med att hälsa och småprata. Han hade andra planer, och jag skulle vidare.

Jag tog RER:n ut till förorten.

... för att njuta av den här höstvarma vy:n med den här snygga italienaren. 

Alltså, alltså, alltså. Har tittat på de här bilderna typ fem gånger nu och blir inte klok på hur fin han är; hur glad jag är att vara här; hur pirrigt fint det är att se honom igen och hur bra allting är med honom fastän vi inte gör ett dugg tillsammans.

Jag var tvungen (TVUNGEN) att köpa en färsk baguette på vägen efter enorma nostalgi-cravings, och Lorenzo hade förberett för min ankomst med bland annat ost, Lion-bars, Pepsi Max och te. Alltså. Fin pojke.

Dessutom blev jag tydligen selfie-smygfotad när jag satt och bloggknapprade. (ALLTSÅ SNYGG HAN E'.)

Efter några timmars degande så slog klockan 20:00, och då bestämde vi oss för att ta oss ut till Paris.

Vi återvände till baren där incidenten skett förra gången, för att hänga med kompisen Filippo som jobbar i baren.

Här nedan till vänster ser ni hans vän in action, medan jag och Lorenzo satt på varsin barstol, name-droppar huvudstäder till olika länder och diskuterar favorithögtider. Dessutom fick vi varsin cocktail - alkoholfritt för min del, givetvis, med passionsfrukt och bränt socker.

Vid den här tiden hade jag redan börjat gäspa - middagstid ter sig snarare vid 17-tiden numera, än klockan 22:00. Men hur som haver hade jag bara ätit Lion-bars och baguette-bitar till lunch, så nu var jag riktigt sugen på en god vedugnspizza.

Lorenzo tog en klassisk med buffalomozzarella och basilika, och jag körde på en mer komplex version med cocktailtomater, parmaskinka och ruccola.

Sedan satt vi där och småpratade med tända ljus, och med pizzan i magen glömde jag nästan bort att det varit läggdags för länge sedan för mig om jag varit i Sverige.

Till slut kom gäspningarna ikapp mig, och ni vet hur det är ett socialt fenomen - Lorenzo började också gäspa. Efter att ha hälsat hejdå till Filippo i baren så tog vi oss hemåt till en halvstökig lägenhet, och jag somnade på några sekunder. Bokstavligt talat.