Jag kniper ihop ögonen och hoppas allt är en hemsk mardröm

Det har nog inte undgått något, det hemska som har hänt i natt. Skottlossning, gisslantagande, explosioner och död död död.
Jag kniper ihop ögonen och hoppas allt är en hemsk mardöm, men inser att världen faktiskt är så här grym. Och jag är livrädd.

Jag är livrädd för alla mina vänner, närmare och bekanta, föredetta arbetskollegor och inte minst Lorenzo. Jag vet att han åkt in till Paris ikväll för att dricka ett glas, och jag skriver till honom. Han har enbart koppling i sin lägenhet, så han svarar inte.

Jag är tacksam för det finurliga sättet facebook kan signalera genom nätverket vilka som är säkra. Men Lorenzo har inte signalerats. Jag ryser om och om igen och tvingar mig göra i ordning för att jobba simskola.

Jag får in ett sms "Tout ca va bien, on s'appelle demain... biz" (Allt är bra, vi ringer varandra imorgon... puss). 

Efter simskolan idag åker jag iväg till stugan i skogen, till mina farföräldrar, och stannar där ett par dagar. Jag behöver andas skogsluft och få kramas med två av de jag saknar mest. Jag känner mig på spänn till dess att jag kan få se Lorenzo genom skype.