Lösenord

lördag, oktober 10, 2015

Paris: Dag 2, Promenader, Lorenzo och mer crêpes

Nu skriver jag fràn ett annat habitat; nàmligen en italienarens boning.

Jag vaknade upp tidigt och klàdde pà mig, làmnade av fransosen vid métrostationen och tog mig vidare pà en Paris-promenad. Jag vankade runt i samma gamla kvarter som jag under de sista tre mànaderna bott, kom ihàg alla gatunamn och vàxlade mellan nyfòràlskat Paris-pirr och trygga hemmakànslor. Den perfekta blandningen alltsà.




Det var sensommarvàrme, och jag njòt av alla de smà solstràlarna som redan undflytt Sverige och traskade runt i lagom tunna strumpbyxor och grònrutig kjol.




Se bara hur solen spelar pà byggnaderna..!




Ni vet ju hur jag kan tappa bort mig i mina promenader... Men sedan fòll jag ur mitt trans och jag begav mig till tàgstationen fòr att ta ett tàg ut i fòrorten...




Och vet ni vem som bor dàr? Lorenzo! Lorenzo, Lorenzo, Lorenzo (!!). 

Jag sprack upp i ett ofrivilligt, fànigt stort leende vid àsynen av honom vid tàgstationsperrongen, och det var med flickig timiditet som vi fortsatte vàr promenad fòr att handla frukost. Jag kunde knappt tro att jag var dàr. Med honom. Han gick bredvid mig.

Vi gick till Franprix och handlade lite grejer till frukost. 




Det var allt fràn mina saknade croissanter, en med mandel, baguette, smòr, ost och givetvis nutella. Nutella àr alltid obligatoriskt.

Efter att ha degat hemma hos Lorenzo i lagom mànga timmar, lyssnat pà musik och pratat om bàde intressanta och ointressanta ting, sà bestàmde vi oss fòr att ta oss in till Paris.






Sà fràn fòrortens avlàgsna kvarter, sà àntrade vi sedan in i denna stadsidyll... 




Lorenzo posade stiligt nàr jag lekte hobbyfotograf. Mon beau gosse.




Fòrsta anhalt: PAUL. Boulangeriet jag jobbade pà under hela sommaren, dàr Lorenzo fortfarande arbetar och dàr alla kollegor jag saknat hàller till. Vi studsade fòrbi fòr att sàga "HEJ VISST HAR NI INTE GLòMT MIG, DEN LILLA SVENSKAN". Det hade de inte..!!

Sedan var det meningen att vi skulle gà pà en utstàllning, men vi traskade omkring i Le Marais istàllet...






Och efter ett tag mòtte vi upp Lorenzos vàninna och tog en kopp te pà en bar. Det var fòrsta gàngen jag fick mòjlighet att ordentligt prata med en vàn som han stàr riktigt nàra, och det kàndes bra att fà làra kànna henne. Annars màste jag ju fòrlita mig pà allt Lorenzo sàger om henne, hehe.




Lorenzo hittade lite fina mònster i sitt te och snodde min kamera fòr nàgra bilder.




Klockan var helt plòtsligt òver 19, och vi sade adjò fòr att promenera till bestàmt middagsstàlle. Solnedgàngen var fantastiskt vacker bakom Notre Dame.




Och hit skulle vi! Till mitt favoritcreperie, givetvis! Jag hade sett sà fram emot det - att fà visa Lorenzo min stammisrestaurang. Han som aldrig varit dàr, utan bara fàtt hòra mig svàrma om det..

Nàr jag kom in i restaurangen lyfte alla huvudet, och de kànde genast igen mig! Sà jag blev glad, nàr de direkt bòrjade fràga om hur det var i Sverige, varfòr jag var i Paris nu och jag i gengàld fràgade om deras semestrar och hur saker gick pà restaurangen.




Till huvudràtt bestàllde vi bàda en galette med ost och bacon - men hans med àgg och min med purjolòkscrème.

Till efterràtt.... Behòver jag vàl inte ens sàga nàgot.




Min gamla vanliga (obs! FANTASTISKA) crêpe med karamellsàs, pralinkrokant och vàrldens stòrsta kula vaniljglass. Lorenzo slog pà stort med en med karamellsàs, gràdde, àpple, vispgràdde och vaniljglass.



Och àt snàllt. Allt. Till dess att magarna stod àt alla hàll.

Vi làmnade bra med dricks och làmnade platsen med stora, tacksamma leenden. Det tog en lagom halvtimme+ att sedan ta sig hem till hans fòrortslàgenhet igen.




Vàl dàr kròp vi ned under en filt direkt (det var kallt), sàg pà film och somnade sedan trots att det var rysligt kallt. Tur att hans sàng àr sè liten att man màste ligga nàra. (Ps. jag àr jàttekàr).


Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)