Paris: Dag 1, Finlunch, flyggodis och crêpes

Jag sitter just nu hos fransosen, och medan han stâr i duschen har jag fâtt äran att lâna hans dator! Uppenbarligen finns det ju inte âäö, men jag gör det bästa av situationen och tänker mig att lite felbokstäver är bättre än inget alls...

I alla fall! Igâr när jag vaknade upp kunde jag inte ens tro det... Det kändes surrealistiskt att tänka att IDAG SKA JAG TILL PARIS eftersom allt som snurrade i skallen var den där examinationen som jag knappt pluggat till... 

Sâ pâ morgonkvisten for jag iväg till universitetet, där jag med nervöst tentapirr i magen slutförde och blev godkänd i att utföra tillämpad avslappning. Wow, heja mig!

Efterât slog det mig... Jag ska till Paris! ... Inom nâgra fâ timmar!!

Och bara minuten efter att den här bilden togs kom pappa susande med bilen och vi for vidare till dagens lunchplats. Det är pappas favoritrestaurang, Lillstugan, som är ett litet pittoreskt rött stughus med vita knutar och som serverar husmanskost.

Pappa skickade jobbmail medan vi väntade pâ maten.

Pâ Lillstugan säger pappa att jag bara fâr beställa en rätt; det dyraste. Det är hans favoriträtt pâ denna restaurang, och bestâr av oxfilé, stekt potatis, karamelliserad rödlök, tomat och äggula. 
 

Fasligt gott! Jag ât sâ magen stod ât alla hâll. Medan vi ât sâ pratade vi om Paris, skolan, hans jobb, och även saker och egenskaper vi beundrar med varandra. Hans berömde mitt driv och min företagsamhet, min snällhet och min ansvarsfullhet (jag blev sâ rörd!) och jag uppmärksammade hans sociala karisma, hans stora hjärta och hur bra han varit som pappa.

Efter lunchen skjutsade han vidare mig till Arlanda, där vi kramades adjö och jag installerade mig vid gate:n med en obligatorisk godispâse.

Sâ passerade tvâ timmar och vips sâ var jag i luften. med en kortare mellanlandning i Olso (och efter att ha hjälpt tre vilsna och icke-fransktalande spanjorer till sina métrodestinationer) var jag slutligen pâ fransk mark...

Dâ sâ jag ut sâhär.

 Woooow.... När jag sâg mig omkring och allt var precis som vanligt, och jösses vad hela magen pirrade. Jag gick förbi den här lilla överdyra matbutiken "Alimentation Générale" (Generella Matvaror) och tänkte MEN DU KAN VA ALIMENTATION GENERALE.

Jag stack direkt till fransosen, ringde upp honom pâ porttelefonen och fick ett trevande men hoppfullt "Eméli?" till svar. Jag svarade med ett kaxigt "salut toi" (tja pâ dig), hörde sedan hur han slog upp dörren och slängde sig ned fem trappor i trapphuset. När han fick syn pâ mig stod vi en millisekund, helt stumma, och sâg pâ varandra innan jag kastade mig runt hans hals och hans lyfte upp mig frân marken i kramen.

Alltsâ GUD vad fint det var att se honom!!

 Eftersom han inte ätit var han hungrig, och efter att ha pratat, pratat, pratat och pussats gick vi ned till det enda lämpliga alternativet i den här situationen.

Âterförenas med mina älskade crêpes.

Och den var PRECIS SÂ GOD SOM JAG MINDES DEN. Nej, jag ângrar mig förresten... Godare!

Vi promenerade tillbaka i det nattsvarta Paris, bâda euforiska över alla intryck och pratade om hur surrealistiskt det var att jag nu var här igen. Det kändes precis som vanligt; som för en och en halv mânad sedan, som om jag aldrig âkt. Samtidigt pirrade det och allt var sâ nytt men sâ bekant.

Vi somnade strax efter midnatt och varje gâng jag under natten vaknade och insâg att... shit. jag är i Paris, sâ pirrade det till i magen och jag kunde knappt tro det.

Nu pâ morgonen har vi vaknat och klä pâ oss - JP ska till jobbet och jag ska vidare för egna äventyr.