Lorenzo: Dag 1, Köttbullar, lördagsgodis och pussel

Direkt när jag klev upp ur vattnet vid 14-tiden på lördagen, så kastade jag mig in i duschen och pilade iväg. Jag var förväntansfull och nervös och sådär pirrig som jag inte varit på himla länge, och kunde knappt bärga mig att klockan skulle slå 15:50 och planet från Paris skulle landa.

För att hinna i tid för att möta upp honom tog jag Arlanda Express. Rena rånet prismässigt, men onekligen tidseffektivt och himla smidigt.

Ni ser ju hur finurligt busig jag var.

Vi snabbspolar lite - från att vänta i ankomsthallen på Arlanda en halvtimme,  ha kittlande fjärilar i magen när skylten vid flygnumret ändrades till "landat 15:50", åsynja en nyklippt italienare bland horden av flygresenärer, få en kyss, köpa flygbussbiljetter och sedan lyckosamt sitta i 40 minuter och titta ut på svenska landskap och pilla i hålen på hans trasiga jeans.

Så var han helt plötsligt där; Lorenzo, på min balkong!

Vi trotsade den kyliga höstvinden i förmån för hans rökberoende, och han var nöjd att han packat ned hela vinterskruden inför en september-vistelse i Stockholm. (Jag snackar verkligen Alaska-förberedelser här).

Som vanligt med Lorenzo kastades vi in i en diskussion angående ödet och karma, huruvida livets händelseförlopp är inom vår makt; är människan är autonom i sina livsval?

Vi höll inte riktigt med varandra. Men det är det som är så gött med att diskutera. (på franska!!)

Efter en kort inköpsrunda ställde jag mig och lagade maten. Han önskade sig något klassiskt svenskt, och då fanns det inga tveksamheter. Jag ställde mig och stekte köttbullar, potatis, gjorde egen gräddsås och kokta grönsaker.

En maträtt jag själv inte ätit på vansinnigt länge. Lorenzo åt med god aptit och den sås som han till en början deklarerade var alldeles för salt, satt han sedan och slickade ren ur kastrullen. När vi var klara fanns inte en smula kvar på bordet.

Till efterrätt hade vi inhandlat det som hör alla svenskars lördag till; lördagsgodis. "79 kr/kg! Shit, vad billigt!" hade Lorenzo utropat på franska och jag tittade mest på honom som om han var galen (vadå billigt?). Men jo, jämfört med Paris är det givetvis billigt.

Vi hade även inhandlat Pepsi till oss båda, samt två svenska lättöl för Lorenzo att besmaka. Sedan slog vi oss ned i soffan, satte på en film som ingen av oss tittade på. Istället lyssnade vi på musik och diskuterade hur det går på PAUL (han jobbar ju där, det är så vi träffades), och skämtade ontsint med våra kollegor via facebook messenger - de som inte vet att han är här och hälsar på mig....

En så avslappnad tid när allt bara var i nuet; att smeka honom i nacken och skratta skadeglatt när den andre sjöng fel sångtexter till låten som spelades.

Inte långt därefter var godiset slut och hjärnan sockerstinn. Kring midnatt fick vi för oss att påbörja ett pussel. Vi båda är sådana här envis-skallar som inte kan sluta när vi väl börjat, utan vi satt länge och pillade - försökte frenetiskt pressa ihop de där två bitarna som vi bestämde hörde ihop, men vägrade passa ihop.

En liten bit kom vi allt, innan klockan slog två på natten och jag bestämde att nu - efter en/två/tre/sju bitar till, så går jag och lägger mig!
Och det gjorde vi ju. Till slut. (Fast jag säger inte när).