Lösenord

fredag, september 18, 2015

Just nu är livet lite som en kamp

Jag ska vara helt ärlig med något jag insåg för bara någon timme sedan. Något jag inte riktigt uppmärksammat, när livet rullar på i 180 km/h och man knappt hinner förstå känslorna och tankarna som rusar förbi när man möts efter plikt efter plikt efter plikt.

Just nu känns tillvaron lite som en kamp. Det är precis ordet jag söker.

Jag kämpar med att återfinna studietekniken jag tappat; att plugga koncentrerat till tentan som är på måndag, medan huvudet inte alls lyssnar, hör eller lär in.

Jag kämpar med att stå ut med att jag är i Stockholm, och inte i Paris.

Jag kämpar med att enbart se dem genom Skype och höra deras röster genom telefon, men inte kunna beröra dem.

Jag kämpar med att återfå motivation till träning igen, som jag de senaste två månaderna helt struntat i.

Jag kämpar med att vara social; en engagerad vän, god klasskamrat och intresserad av något annat än det som snurrar i mitt eget huvud.

Jag kämpar med känslor av lust och förvirring, och huruvida nyskapandet av fler relationer är destruktiva eller gynnsamma.

Jag kämpar att finna tid för mig själv, mellan oron över kurslitteratursidor jag inte läst och huruvida tåget kommer vara försenat till jobbet.

Jag kämpar med att ta ledigt från simjobbet och förlora pengar, samtidigt som jag kämpar med att bortse från ekonomin när jag betalar för lycka och dämpandet av den konstanta saknaden av Paris.




Så medan jag slängs mellan aktivitet till aktivitet; plikt till plikt; ärende till ärende... Så vaknade jag upp i min orosprocess och nu delar jag med mig till er. Just nu planerar jag att kämpa i 20 dagar till, till dess att planet lyfter från Arlanda.


10 kommentarer :

  1. Din blogg är och har varit min favorit i många år <3

    SvaraRadera
  2. Lisa: Hihi, vad härligt glad jag blev nu..! Tack! Jag behövde lite positivitet.. :)

    SvaraRadera
  3. Solen brukar gå upp imorgon också. Det kan du också. Förstår att det känns jättetungt, som en enda stor maraton-söndagsångest. Försök koppla på autopiloten. Det är OK att inte vara på topp jämt.

    SvaraRadera
  4. Alltså åh åh åh vad alla dessa punkter liksom slår i mig och resonerar. Det är svinkämpigt nu, med att gå tillbaka till plugget och återfå vardagen och att vänja sig vid sådant som är nu men inte varit på länge. Skickar all pepp och pepp och pepp till dig, tillsammans med orden att allt annat som kändes oöverstigligt har vi hittills fixat och klarat och överlevt. Så varför skulle vi inte fixa och klara och överleva detta? Och du ps älskar den där bilden, helt jäkla klockren ds

    SvaraRadera
  5. Klart du gör, du är människa = val, möjligheter, drömmar, flykt, försörjning/vardag osv osv. Det här ser elakt ut när jag läser det, men jag vill bara säga att det här hör livet till, delar av det speciellt mycket, när man som du är ung. Extra jobbigt också när man - som du - levt sin dröm ett år! En gammal tant med "morsakänsla", som jag, lider därför med dig, men vet av egen erfarenhet att valen kommer göras och att förhoppningsvis blir du lycklig med resultaten. Försök njuta av resan. Bon courage et vas-y!
    PS! Fint skrivet av dig.

    SvaraRadera
  6. Jag förstår exakt hur du känner, dessutom hjälper det inte att det är extremt tråkig höst ute nu.
    Man får helt enkelt försöka fokusera på en sak i taget kanske? Att vara på topp hela tiden behöver man inte. Vänner förstår också om man inte alltid kan vara social.

    Andas, tänk på att du snart är i Paris, tentan kommer gå bra och även om den inte gör det så får man ju göra om den, sätt dig ner framför en film eller något med ett glas cola och bara slappna av en stund! <3

    SvaraRadera
  7. teruko: Jag vet ju det, och jag ser det när jag läser det. Det är ingenting konstigt eller det minsta onaturligt - men min hjärna saknar ju det drömlika året av kravlöshet jag nu levt - precis lika naturligt är det.
    Det viktigaste är ju att jag gör rätt val, och att jag är lycklig längs vägen. Tack för dina ord, teruko, det gjorde mig lite gladare i min erkända hopplöshet :)

    SvaraRadera
  8. Bea: Det har du nog rätt i... Jag bör prioritera mig själv och det viktigaste just nu, innan jag finner kraft att skicka energi utåt till folk runt omkring mig.. Och tack för att du ber mig slappna av - jag klarar aldrig av att säga det till mig själv, Bea, trots att jag vet att det är det jag behöver höra ibland. <3

    SvaraRadera
  9. Utan kontraster är livet inte kul, liksom aldrig. Heller aldrig extremt grått. Gläds åt dina inbokade bestyr som jag sannerligen tror kommer föra med sig en stor famn av lycka. Därimellan får du helt enkelt lära dig vardagen här. Den kommer bjuda på fina stunder den med. Den kommer ju inte alltid se ut som den gör just denna kväll, visst? Dessutom finns alltid paris, ben and jerrys och dina kärlekar där. Njut av tiden som student också. Den kommer sannerligen inte tillbaka. Paris kan du flytta till. Tänk en tidskarta i huvudet - där denna vardagen utgör ca 5% av de kanske 75% som du kan utforma exakt hur du vill. I Paris, leendes med en nutellacrepe i handen och med en glad filur i andra.

    Kram på dig Emelie. Om du bara visste hur mycket livsglädje du skapar genom din blogg - TACK!

    SvaraRadera
  10. Justine: Du har helt rätt i det du skriver, och jag hör ju hur banal jag låter nu i kontrast till din vettiga kommentar.. Jag vet ju också att ALLA känslor är temporära och bara för att jag är nere idag betyder inte det att jag är nere imorgon. Jag mår ju bra, i stora hela, men ibland sänks jag ned av småting som dessa. Och som du säger - jag har så mycket lycka i livet att se fram emot, att jag bara bör leva och njuta av nuet som aldrig återvänder!

    Tack för att du skrev, tack för kramen, och tack för allt!

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)