Lösenord

söndag, september 20, 2015

Att göra någon annan illa med sin närvaro

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag vet inte vilka ord jag ska använda att förmedla i skrift; för att få ut de fraser som representerar hur otroligt kluven och förvirrad jag är just nu.

Jag är otroligt lycklig i min polyamori. De pojkar jag har i mitt liv är personer jag tycker så jädra mycket om; som jag älskar att vara med, prata med och prata om (med varandra). Som jag saknar och längtar efter, som får mig att fnittra och bubbla och känna mig så makalöst älskad och fantastisk. Polyamorin är vad som möjliggör alla dessa känslor; som får mig att känna mig trygg och stark i mig själv, utan att behöva leva med rädsla att bli lämnad, svartsjuka eller skammen över att vara mänsklig. Att låta mig själv älska hela bunten, var och en för sin oersättliga eminens.

Problemet är alltså inte polyamorin. Problemet är snarare dessa som inte håller samma livssyn. Dessa som inte kan leva enligt dessa premisser, som inte anammar samma polyamorösa livsstil som jag själv - utan som önskar mer. Jag kan inte, och vill inte, ge mer.

Idag var jag tvungen att ta avsked av en riktigt god vän. En vän som jag älskar starkt, och en av de vänner som jag anförtrott mig mest till, och som flyttat berg för min skull. Som jag skulle flytta berg för, på en sekund. Idag var jag tvungen att avvisa honom hela vår relation, eftersom jag inte kan ge honom det han vill ha. Och det svider så starkt i mig att göra någon man älskar så ont. 

Om två veckor, om du mår bättre, kanske vi kan ses igen, blev slutsatsen. Men ingen av oss vet om han kommer klara det. Ingen av oss vet huruvida han kommer kunna släppa sina känslor, sin vilja, sitt hopp om mig. Ingen vet om vi någonsin kommer kunna ha en bra relation igen.




Jag saknar honom redan, för han är en av de finaste personerna jag mött. Men jag kan inte leva med att vara nära honom, om jag vet att det gör honom illa.

12 kommentarer :

  1. Åh, du är så fin... Skickar en stor, varm kram. ♥

    SvaraRadera
  2. Åh neeeeej!!! Blir så olycklig och lider så med dig! Är der franskosen??

    SvaraRadera
  3. Malin: Tack, kramar gör mig alltid gott.. <3

    Anonym: Nej, det är inte fransosen - det är en vän här i Stockholm jag känt sedan länge..

    SvaraRadera
  4. Åh men näääää vad sorgligt. Kramkramkram <3

    SvaraRadera
  5. Måste dessvärre säga att jag förstår den vän du skriver om. Hans känslor är kanske starkare än dina och om så är fallet är det högst begripligt för mig att han inte klarar dina premisser.
    Vad menar du med "skammen att vara mänsklig"? Det är väl ingen skam! För mig låter det mer som om du främst är rädd (?) att bli sviken och lämnad när du vill ha tillgång till "alla", eller också är era känslor för varandra av helt olika karaktär. Hoppas jag inte gör dig mer ledsen med denna kommentar.
    Kram.

    SvaraRadera
  6. teruko: Jo, det är ju precis så det är.. Och det gör så ont i mig att se att han mår så dåligt att behöva vara nära mig, men inte så uttrycka sina känslor på det sättet han önskar. Så vara med mig som han vill.
    Skammen att vara mänsklig, då menade jag min oförnekliga attraktion gentemot flera människor, även om jag är kär i en/vissa. Och när jag är monogam så får jag skuldkänslor om jag har begär/känslor för en annan, eftersom jag "borde" bara vilja ha min partner. Men när jag polyamorös känner jag ingen skam - jag får vara vem jag vill och ha lustar och känslor gentemot vem jag vill.

    Rädd och sviken för att bli lämnad.. Det var snarare fallet när jag var monogam, eftersom jag var rädd att bli ersatt. Nu kan jag inte bli ersatt, om jag är tillsammans med en som också är polyamorös. Då kan bara brister i vårt egna förhållande bryta upp oss, och inga utomstående faktorer (så som i en monogami).

    Med min vän, i detta fall, är våra känslor väldigt olika varandra.

    Ps. Du gör mig sällan mer ledsen. Har nog inte hänt än, i alla fall. Kram.

    SvaraRadera
  7. Fina fina Emelie. Tycker du verkar så sann mot både dig själv och din vän i detta svåra. Hoppas att det känns lite lättare snart!

    SvaraRadera
  8. Emelie! Tycker du verkar vara en klok och fin människa! Du tar dig genom det här, ät glass och tillåt dig att vara ledsen. Livet är magiskt och alla känslor måste få finnas, även om man valt leva lite annorlunda än vad som räknas normalt! Jag beundrar dig för att du lever som du vill! Kram Veronica!

    SvaraRadera
  9. Det är jobbigt när man inte vill samma sak i en relation... Den ena vill ha mer och den andra kanske börjar känna sig kvävd.

    Det är skönt att inte binda sig vid en, att kunna behålla sin frihet och umgås fritt med olika människor. Samtidigt kan det vara skönt att binda sig, att gå vidare med endast en av dessa personer och tillägna mer av sin tid och energi till just den personen. Fördelar och nackdelar med bägge sätten antar jag.

    Men det viktigaste är väll i alla fall att alla/bägge vill något liknande.

    SvaraRadera
  10. Åh, så jag önskar att jag hade rätt ord att komma med - kanske man inte ska säga något alls om man inte har något vettigt att säga, men jag gör det ändå.

    Jag förstår verkligen den här pojken och jag tror att jag skulle känt likadant själv. Varit alldeles för svartsjuk och haft alltför mycket ångest över hur den här relationen fungerade. Tvivlat över min funktion i denna relation och tvivlat på om denne man verkligen tyckte lika mycket om mig som jag tyckte om honom.

    Samtidigt känner jag dig tillräckligt väl för att veta hur öppen och rättfram du är, och jag tror helt på din ärlighet i det här fenomenet. Kanske det helt enkelt är så att ni inte är kompatibla i en kärleksrelation, även om det kan göra så fruktansvärt, obeskrivligt ont att inse. Jag kan knappt ens tänka mig hur fruktansvärt det skulle vara att inte längre få vara tillsammans med min fine, och jag förstår att det här gör oerhört ont.

    SvaraRadera
  11. Em: Tack, Em.. Det tror jag att det blir. Det svåraste är redan över. :)

    Veronica: Haha, åh, så fort någon nämner att jag ska äta glass i en kommentar blir jag bara sååå glad. Jag vet inte varför, det är som en jädra knapp och jag bara ler och tänker "ÅH DU FÖRSTÅR MIG <333". Tack för att du är så stöttande och stärker mig mer så fina ord. Stor kram!

    SvaraRadera
  12. Helene: Mjo, det antar jag.. Det är väl bra att var och en hittar sitt sätt att vara, leva och vara lycklig :) Sedan måste det bara vara ömsesidigt, som du säger.

    Amandah: Men fina du! Att bara se ditt namn som en kommentar gör att jag blir lugnare, gladare. Jag förstår honom med, och jag dömer honom absolut inte. Men det skulle inte vara rättvist att bara erbjuda honom en del av hela den paj han behöver för att vara lycklig (varför alla dessa metaforer i mat?)...
    Och som du säger - allt kommer ordna sig om man är ärlig och har bra kommunikation.
    Och jag är liksom inte kär i min vän, det som gör mer ont är att han är det... Och att jag tvingas såra honom.

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)