Lösenord

måndag, augusti 17, 2015

Une année avec mon français

Tro det eller ej, men i lördags var det exakt ett år sedan jag och min fransos träffades första gången. För precis ett år sedan så mötte jag honom vid en métrostation i sextonde arrondissemanget; vi pratade, promenerade och jag hade ingen som helst aning att jag skulle återse honom varje vecka i tolv månader framåt.

Det datumet var vi givetvis tvungna att uppmärksamma, så efter att jag slutat jobbet tog jag mig hem till honom och vi började förbereda inför kvällen.




Middagsvalet kändes klockrent: efter den precis avslutade burgarjakten vi haft bestämde vi att det var hans tur att för första gången laga mig en hemmasnickrad hamburgare. Vi gick därmed och handlade alla nödvändigheter - hamburgerbröd, kött, ost, tomat, sallad, ketchup, lök samt även en ny, spännande snilleblixt-ingrediens: torkad lök.

Väl hemma hos honom sedan så gjorde vi något jag velat, svärmat och bett om sedan min födelsedags-dejt. (men som han själv inte velat eftersom han är så kamera-obekväm).. En selfie på oss två. Och det fick jag. Eller - jag fck 16 stycken. (men de vill han inte dela med sig av på bloggen *asledsen*)




Sedan började matlagningen: Bacon stektes, bröd rostades, tomat skivades, lök bryntes och köttet förbereddes.
Så här var min vackra skapelse med ingredienser i följande ordning; bröd, ketchup, tomat, ruccola, kött, ost, rostad lök, bacon och till sist sista brödhalvan.




Fransosen gjorde på lite samma stuk men dissade tomat och ost. För han har inget sinne för smaker.




Vi slog oss ned vid bordet, plockade fram våra respektive dryckesval (Pepsi Max kontra öl) och högg in. 




Både han och jag var mycket, mycket nöjda, och vi tänkte tillbaka på tidigare hamburgare vi ätit i Paris som inte ens varit hälften så goda som dessa vi gjorde själva (och som i sin tur kostat 16 euro+). Helt vansinnigt.

Men eftersom vi inte hade några tillbehör, så var vi fortfarande hungriga efter burgarna blivit uppslukade. Fransosen drog mig ut på en kvällspromenad.




Medan kvällsljuset spelade rosa-vackert på kyrkan Saint Sulpice, så övertalade fransosen mig att bli bjuden på crêpes. (Fast om man ska vara ärlig så var det inte mycket övertalning med i bilden, jag säger ja innan han hunnit avsluta meningen).




Crêpe med nutella. Precis så som jag vill komma ihåg Paris. Gående hand i hand med en person som får mig att fnittra, som tycker om mig och som vill mitt allra bästa.

Väl hos honom igen hade vi några tysta timmar i soffan. Vi försökte att inte tänka på att jag skulle åka hem, jag pillade och masserade hans händer, vi lyssnade på långsam nostalgimusik och bara andades. Jag tror inte jag haft en sådan stund med honom förut, och den bekväma tystnaden är något som jag finner ovärderligt.

När jag tog mina sista djupa andetag innan sömnen slet mig ur medvetandet kunde jag bara känna en känsla. Lugn lycka och acceptans över mitt liv och min tillvaro.

4 kommentarer :

  1. Jag älskar årsdagar! Jag missade ju att fira min och Wiens årsdag häromsistens, skämmes på mig alltså! Tycker ert sätt att fira passar er som handen i handsken ;-)

    SvaraRadera
  2. Med ett så lyckat resultat kan du ju enkelt fixa lite burgarnostalgi även sedan du kommit till Sverige ;-). Och crêpes med nutella ska väl också gå att ordna! Klen tröst, men bättre än inget...

    SvaraRadera
  3. teruko: Jag brukade grilla massor med burgare innan jag flyttade till Paris - speciellt med Redoy. Så jag VET att det går, men det är så trist att göra när man är själv...
    och crêpes med nutella, nej, det blir ALDRIG så bra som i Paris crêpes-stånd! Försök inte!

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)