Trettionde burgaren och nattcrêpe

Så kom dagen, och slutet på den jakt som jag aldrig trodde skulle bli så omfattande. Det var dags för ny hamburger-dejt med fransosen, och för att testa det #30 hamburgerhaket i Paris. Tänka sig - att vi redan har besökt 29 olika restauranger som specialiserar sig på burgare? Det är ju helt vansinnigt!

I vilket fall som helst såg jag fram emot det enormt, varpå jag klädde upp mig som en bör.

Det 30:e och sista stället i vårt projekt låg högt upp i Paris, vid foten av Montmartre, och där slog vi oss ned och beskådade denna vy.

Vi båda beställde in varsin klassisk bacon-cheese-burgare, varpå min såg ut som nedan... 

... Och fransosens mer såhär.

#52: Testa minst 30 olika hamburgerhak med fransosen - check! ✓

Snacka om att vi var stolta när vi satt där och diskuterade alla olika restauranger vi varit på. Vi kände oss som riktigt rutinerade proffs, som kunde bedöma och betygsätta burgare med en sådan precision. Det blev många high five:s och oödmjuka proklameringar om vår egen eminens, det ska jag säga er!


För att komma hem valde vi att traska i sluttande backe ned mot sjätte arrondissemanget och där vi nu båda bor i olika hörn, och kvällssolen sken så vackert mot byggnaderna. Vi var båda tvungna att ta kort på den här fasaden.

Väl hemma hos honom fastnade vi i ett allvarsamt och djupt samtal, och det slutade med att jag satt och grät frustrerat över överväldigande känslor, och han förtvivlat satt bredvid och försökte få mig att må bättre. Givetvis finns det saker mellan oss som inte alltid fungerar optimalt, och det är mycket som tär på mig vad gäller monogami och relationsstatus...

Men som alltid när man tar sig tid att förstå varandra och prata, så löste vi det, och när jag väl fått mina tårar torkade och vi tröstat varandra så pussades vi till dess att vi log och sedan gick vi ut och åt crêpes.

Mmm... Det bästa som finns i hela världen, typ. Nä, men jag fick äta hela min och även halva hans, så jag var i sjunde himlen (aka. Paris). Vi somnade snabbt bredvid varandra när vi väl kommit hem igen, och efter vår trettionde burgare och första gråtsamtal känner jag att jag verkligen fått se en del av hans äkta känslor. Rätt magiskt, faktiskt.