Lösenord

torsdag, augusti 20, 2015

Min dag med italienaren

En av dessa sista dagar, så karpade jag genom att klä mig i fjäderklänning för att lätta upp mitt tunga sinne. Men redan i efterhand märkte jag att det hjälpte föga - jag ser deprimerad ut på bilderna, trots att jag trodde att jag log. (Jag är verkligen emotionellt genomskinlig, kan aldrig gömma mina känslor - på gott och ont.)




I vilket fall som helst var det en av få dagar jag inte jobbade, och jag hade planer på att möta upp min kollega tillika italienare för pique-nique. Han föreslog parken Vincennes, så jag tog mig dit med métron. Château de Vincennes, heter slutstationen till och med. (Oroa er inte, det är här jag börjar le på riktigt).




Och där finns det ju ett slott och allt, precis som métro-namnet antyder!




Medan jag väntade ställde jag mig stoiskt på en stenpåle, lyssnade på musik och flaxade med armarna. Ah, att vara en skamfri person offentligt, det är bannemig frigörande.




Så kom han, den stiliga italienaren. Vi började direkt prata djupgående och ha insiktsfulla diskussioner, som är lite av vår signaturinteraktion. Samtidigt ledde han mig till en park där det såg så här idylliskt ut.




Vi såg massor av blommor och jag flämtade "åh, den här parken hade min farmor älskat!" och även Lorenzo var tvungen att böja sig för att ta kort.




Då svärmade även jag, för han är himlans snygg, tycker jag. Nästan lika snygg som blommorna.

Vi satte oss ned vid den här lilla vattenstrimman, där det fanns näckrosor, drakflugor (eller vad säger man på svenska?... alltså fan.. har glömt) och små humlor som surrade omkring.






Så dukade vi fram. Lorenzo hade med sig ljust bröd med camembert, torkad skinka och läsk, och jag hade med mig baguette, smör, sallad, emmental och rökt skinka. Så satt vi och pratade, doppade fötterna i vattnet, diskuterade livsperspektiv och fotograferade om vartannat.




... På exempelvis fiskar och små insekter. Det måste nog vara mitt favoritmotiv, när jag tänker efter. Att ta kort på någon som tar kort. Det fascinerar mig.

Sedan tog vi oss vidare till Paris. Lorenzo har ju bjudit mig på glass flera gånger tidigare, men denna gång var det dags för mig att bjuda på min favoritglass; Ben & Jerry's. Jag köpte oss varsin bytta med två smaker.




Han hade bara ett ord att beskriva det med; "sockerbomb". Ja, och det kan jag hålla med om. Ben & Jerry's är definitivt ett sockerspäckat alternativ bland de mer sofistikerade italienska glassarna han är van vid.

Efter ett uppehåll på två timmar när vi hittade på separata ting, så möttes vi sedan upp för att åka hem till honom. Han bor i en förort till Paris, och vi var tvungna att ta RER:en fyrtiofem minuter bort.




Det var min tur att bjuda på middag, så jag handlade och slängde ihop en köttfärssås med spaghetti. 




Till efterrätt hade jag handlat Kinder Maxi, Maltesers och en påse chips, och till det drack vi öl (han) och Pepsi (jag). Och vi lyckades bannemig smälla i oss allt.

Det är få personer jag har sådan kemi med, som jag har jag med Lorenzo. Allt känns så lätt när jag är i hans närvaro. Allt känns simpelt, naturligt, och... vackert. Som att jag kan sitta och pilla i hans händer, titta in i hans ögon utan att säga ett enda dugg i flera minuter och jag mår bara så bra. Så är det med honom. Och på bara två veckor känner han mig bättre än de flesta i min umgängeskrets. Lite så jag tror att jag börjar bli kär. Tror ni jag börjar bli kär?

"Jag hade gärna haft en månad till med dig", säger han, och jag vet inte om jag håller med eller inte. Bara under dessa två veckor vi setts känner jag en stark kontakt - jag hade nog inte klarat att komma honom närmare. Det är något speciellt.



PS. TROLLSLÄNDA HETER DET JU.

1 kommentar :

  1. Svårt det där alltså. Ibland tror jag att det är "lättare" att bli kär när man vet att tiden är begränsad/geografiska avståndet (för) stort/någon annan begränsande faktor finns med i bilden. Det blir som att man tänker på vad som hade kunnat bli om inte... Kanske det hade blivit helt underbart, kanske det hade runnit ut i sanden. Det är just det där att man inte vet! Men såklart du kanske håller på att bli lite förälskad. När kemin stämmer, vilket den sällan gör, så är det inte ovanligt att magfjärilarna börjar fladdra runt.

    PS: På skuggbilderna ser du ut som Ariel eller hennes pappa, med simfötter och någon form av treudd i händerna.
    /Anna med livlig fantasi (... eller en hjärna med dysfunktionell associationsförmåga).

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)