Lösenord

lördag, augusti 15, 2015

Au revoir, la famille Jégou

Igår hade jag min avskedsmiddag med min föredetta värdfamilj, innan pojkarna åker iväg på sin semester och jag sedan flyttar tillbaka till Sverige. När hissen stannade på tionde våningen, dörrarna gled upp så stod han där, lilla Valentin, och ropade "Emelie!" och kastade sig sedan i mina armar. Inte långt därefter kom superhjälte-uppklädde totten Adrien, och ville visa någon av sina nyaste lekupptäckter.

Att se dem igen var otroligt. Pojkarna - som jag saknat dem, tänkt på dem, drömt om den.. Så var dem där. Och allt kändes helt plötsligt precis som vanigt (förutom att de båda hade solblekt hår efter nästan en månad på Korsika).

Förutom kramar och pussar i mängder, så fick jag även andra presenter. Bland annat den här tedckningen, som Valentin målat av mig. "Drottning Emelie" heter den, och man ser att det är jag eftersom hon har så rött hår...!




Av värdföräldrarna fick jag bland annat den här nyckelknippan, som fick mig helt mållös. Två små berlocker i formen av pojkar, i silver, med pojkarnas namn ingraverade i dem.




Det var den mest perfekta presenten jag kunnat få, och jag pressade genast knippan mot hjärtat och svor på att aldrig glömma, tappa eller förlägga mina nycklar någonsin igen. Och nu kommer jag alltid påminnas om de små busfröna.

Sedan, det svåraste av allt... Att säga hej då. 
Jag fick kramar och pussar av dem båda, men mest engagerat av Valentin (som är lite äldre och förstår vad som försigår). Jag frågade om jag kunde få ta några sista bilder på oss, och han kramade om mig och sade oui. Adrien slöt sig upp bakom oss efter att ha slitit sig från en av sina lekar, och så gjorde vi sura miner för att det var dags att säga hejdå.





Valentin stod sedan kvar med mig i dörren, gav mig den hårdaste kram han någonsin gett mig, släppte inte taget på flera sekunder och viskade "Je ne veux pas que tu partes, Emelie. Tu vas me manquer. Beaucoup, beaucoup." (Jag vill inte att du åker, Emelie. Du kommer fattas mig. Mycket, mycket) och jag trodde jag skulle dö kärleksdöden där och då.

Jag viskade tillbaka "Je vais vous rendre visite. Comme Viktoria, elle le fait, je vais le faire aussi." (Jag kommer hälsa på er. Som Viktoria gör, det kommer jag också göra), och han kramade mig än lite hårdare. Jag viskade "Je t'aime" och sedan var jag tvungen att stänga dörren.

7 kommentarer :

  1. Men alltså.. Nää. Mitt hjärta smälter/går sönder av det här.
    Herregud... ♥ ♥ ♥

    SvaraRadera
  2. Herreeeeeguuuud, tårarna bara rinner <3 (svag för barnkärlek) Kanske det finaste inlägget någonsin? Vad häftigt att komma så nära barnen. Så underbara bilder, och fick hjärtknip när jag såg nyckelknippan :') Så, så, så fint.

    SvaraRadera
  3. Herregud! Börjar nästan gråta när jag läser det här... Så fint!
    Men, som du säger, tu vais rendre visite!

    SvaraRadera
  4. Fyy vad jobbigt med avsked. D får försöka se det som ett på återseende istället, så känns det inte riktigt lika jobbigt. Stor pepp-kram!

    SvaraRadera
  5. Det gör bara ont i hjärtat av att läsa, jag kan inte ens förstå hur det då måste kännas för dig. :(

    SvaraRadera
  6. åh, åh, åh, vad era kommentarer berör mig..! Tack, Bea, My, Anna, Malin..!

    Och teruko... HAHA, jag tänkte PRECIS samma sak, och du fick mig att skratta högt och hjärtligt när jag såg din egen-rättning... ;) Tur att du var så snabb, så hann inte ens jag leka översittare.

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)