Officiell stammis på mitt favoritcrêperie

Så var det en kväll, när magen ropade efter crêpes och hjärnan uppmuntrade att "passa på, du stannar ju inte i Paris för alltid!" - då jag åkte till mitt favoritcrêperie. När jag kom dit var klockan 20:30, och eftersom det var omänsklig värme (över 35 i skuggan) satte jag mig på terassen.

Jag slog mig ned med mitt korsord och blev direkt serverad ett gratis glas äppeljuice (efter att jag avvisat alkoholhaltig svartvinvärslikör).

Så jag beundrade restaurangpersonalen som pinade fram och tillbaka - i köket visade temperaturen över 50 grader och jag förstår knappt hur de lyckades! Dessutom även med min galette, som var så vansinnigt god.

Till efterrätt beställde jag som givet min gamla favorit, och kocken serverade den med ett "Varsågod, Emelie! Är den glasskulan stor nog för dig?". Fnittrande kunde jag inte annat än vara megasmickrad av att de både kom ihåg mitt namn, och gav mig mycket glass!

OCH ALLTSÅ KOLLA VAD STOR GLASSKULA.

När jag sedan bad om notan fick jag detta med ett stort leende - en crêpe helt gratis?! De bjöd mig alltså på halva måltiden!

Jag blev så rörd och tacksam och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Hur stor dricks skulle jag ge? Hur skulle jag säga tack?

Jag lade 10.70€, lite halvt oviss, gick in och tackade och önskade dem världens bästa kväll. För det hade jag haft, tack vare dem. (Fast nu i efterhand känner jag att det allt var en snål dricks egentligen...).

När jag sedan begav mig hemåt såg samma vy ut såhär, i dämpat ljus och lysande neonskyltar. Jag såg redan fram emot att återvända - förhoppningsvis många gånger innan hemresa.