Lösenord

söndag, juli 12, 2015

Ett känslomongo boende hos en fransos

Fredag morgon vaknade jag oroligt vid sju-tiden i studion, och kunde inte undgå att påminnas om det stora som skulle hända den dagen. Flytten ut från den numera fläckfria studion, och den fyra dagars-långa vistelsen hos fransosen. Jag klädde mig i det som blivit över av packningskaoset, och kände mig både pigg och trött på samma gång. Finurligt.




Efter att ha kånkat mina tre väskor tvärs över stan, knackade jag på hos min tillfälliga hyresvärd och han mötte mig med ett stort leende - jag hann dit alldeles lagom innan vi både skulle iväg till våra respektive arbetsplatser.


Det här är då min!
Idag skulle jag arbeta med boulangeriets service och i deras exklusiva restaurang - inte bara leka med bröd och bakelser. Pirrigt värre.




Efter att ha lärt mig hur man är fransk barista och skillnaden mellan kaffe/mjölk/mousse-mängderna i en grand crème, café au lait, café latte, cappuchino och petit crème och dessutom utformningarna av espresso, americano och café allongé, så stod jag på god mark.
Sedan fick jag ta mig ut på golvet som fransk servitris; ta beställningar, duka av och på, ta notor och vara charmant. Det var riktigt stressigt, men jag klarade mig utan större utskällningar från chefen (phew). Dessutom är mina kollegor ashärliga, och vi retas och pikar varandra under passen.

När jag sedan, sju-och-en-halv-timme senare avslutade passet, handlade jag lite snabbt en halvbaguette (30% rabaaaatt) och tog mig hem till fransosen som väntade.

Det blev de sista portionerna vildsvinsgryta som serverades, med ärtor och kokt potatis.




Efter maten satt vi i soffan och pratade, såg på film och jag visade bilder från mina sista dagar med pojkarna. Jag grät och skrattade om vartannat, och fransosen försökte förgävas förstå vad det var jag höll på med - och försökte bestämma sig för om jag borde eller inte borde gråta (trösta eller bara hålla om).

Men känslor kan man inte styra över, och ibland (i.e. ofta.... eg. alltid) är jag ett emotionellt nervvrak. Ett känslomongo, helt enkelt.
Plus: att gråta är bra.


3 kommentarer :

  1. Man blir ju superimponerad av vilka uppgifter du klarar av på jobbet. Wow!

    SvaraRadera
  2. Är du helt säker på att det inte blir nåt mer med fransosen? :)
    Det låter som att ni har kommit varandra väldigt nära...
    Har du och Redoy gjort slut?
    Ursäkta de privata frågorna, svara förstås bara om du vill ;)
    Kram från Johanna

    SvaraRadera
  3. Johanna: Haha, säker kan man nog inte vara förrän man står vid vägskälet - men vi har sagt sedan långt innan att vi inte kommer "vara något" efter att jag flyttat till Sverige igen. Vi har däremot sagt att om han hälsar på Stockholm/jag i Paris, så kommer vi träffas upp (om ingen av oss hittat någon annan som vi är monogama med - som om det skulle hända mig.....).

    Jag och Redoy har inte gjort slut! Vi pratar i princip varje dag, telefon eller chatt, och jag älskar honom som precis annars! Vi pratar om hans flickvänner, om min fransos, om livet och våra känslor. Saknar varandra, givetvis. Ser fram emot att se honom igen i höst, men ska försöka ta vara på den tiden jag nu har med fransosen innan 25 augusti... :)

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)