Senapsbaguette vid Champs de Mars utan framåtlutning

En solig vardag hade jag, efter mina obligatoriska tvätta-kläder-rutiner, en inbokad lunchträff med fransosen. Men naken kunde jag ju inte gå (trots att det egentligen var varmt nog), så jag satte på mig kläder. Då såg jag såhär anständig ut.

Dock har jag insett att det är lite risky business med den här byxdressen. Böjer jag mig framåt beskådar man halva min stuss, vilket inte alls är så anständigt som jag försökte indikera ovan. Denna byxdress är alltså för dagar då man planerat att inte tappa något på marken, eller i något annat avseende tänker luta sig framåt.

Idag var en sådan dag.

På vägen hade jag lovat att plocka upp ett par färdiga baguette-smörgåsar från ett omryktat ställe, så jag svängde dit och sedan direkt iväg för att möta upp franosen utanför hans jobb.

Han jobbar precis stenkastet ifrån Champs de Mars, så han föreslog att vi gå dit och äta lunch på gräset. Det tyckte jag var en ypperlig idé, och jag fick mig en ståtlig bild på tornet.

Så tog jag en selfie. För det är jag bäst på.

Varsin stor surdegsbaguette med bladsallad, pastrami, parmesan, olivolja.... 

... men som inte alls blev lika god när jag kommit in till mitten, och fann en stor klump med senap. Eurgh. Då buttrade jag till mig, lade smörgåsen åt sidan och smågnagade på kanterna och kände mig lite som divan i Snickers-reklamen.

Fransosen försökte muntra upp mig, och det gick redigt. Något han sade fick mig att ligga och asgarva på gräsmattan (det var något om att alla hans kollegor är så jobbiga som klagar, men det gör aldrig han; men ha, tjena). Sedan satt vi och klurade ut livsöden bland människor runt oss i parken, hittade på passande namn åt dem och lekte gud.

Helt plöstligt var timmen passerad, och jag följde fransosen till arbetet igen. Sedan tog jag métron tillbaka till sextonde arrondissemanget, för att jobba eftermiddag och kväll med mina småpojkar.