Lösenord

fredag, maj 22, 2015

Att svälja ned skamlig uppkastning

Adrenalinet dunkar i kroppen och jag måste anstränga mig för att hålla ögonkontakten. Varje ord pressas mot mig som slag efter slag där jag står, antagligen med uppsynen som en hjärndöd guldfisk och allt jag kan tänka är att håll ögonkontakten men gråt inte.

Jag får inte vara skör för att jag måste visa att jag är mogen och ansvarsfull och tjugotre år gammal och faktiskt kan ta kritik och faktiskt förstår att jag har gjort något fel och jag måste lära mig av det men inte vara rädd för det och hålla ögonkontakten för att visa respekten men låta ögonen tåras för att jag är ju faktiskt inte svag men samtidigt visa att jag tar det som sägs på allvar genom att nicka stumt och hålla ögonkontakten men inte gråta. Inte gråta.

Samtidigt känner jag hur halsen tjocknar, den där suget efter mozzarella-baguetten jag sett fram emot hela eftermiddagen förloras i och med att aptiten tappas totalt. Det är inte bara hjärtat som slår, det är hela kroppen som bultar och blodet är överallt i mig och jag är så varm att jag tror att jag ska explodera av smärta.

Jag går hem på sommarvarma kvällsgator och jag ser mig omkring, försöker att ta till mig och släppa (men inte glömma!) det som skett, samtidigt som bultandet pågår och den hotande explosionen blir ett svidande mummel i maggropen.

Jag känner mig inte som tjugotre och ansvarsfull och mogen; jag känner mig som ett litet barn som bara är så fel och värdelös och nu svider halsen också och jag sväljer ned det som bara kan beskrivas som skamlig uppkastning.

Helt plötsligt hjälper det inte ens att jag bor i Paris.


9 kommentarer :

  1. Men vännen..? Hoppas det löst/löser sig! Massor av kramar ♥

    SvaraRadera
  2. Men snälla du, vad har hänt?!?
    Dina ord, om än väldigt vackert skrivna, väcker verkligen oro. Vad det än gäller hoppas jag det lindras snart. Och du, alla är ett litet barn innerst inne, oavsett ålder. Kram!

    SvaraRadera
  3. Men usch.. Styrkekramar! Vem tyckte att du begått ett fel som behövde bemötas på detta sätt?

    SvaraRadera
  4. Men vad har hänt?! Fel gör vi alla och det gör ont när man vill vara felfri. Men som jag brukar säga, learning by doing

    SvaraRadera
  5. Oj, nu vet jag ju inte vad det var som hant men ofta sa tar man at sig lite extra just dar och da. Det ar sa mycket man kanner pa samma gang. Sedan nar man fatt en stund till att reflektera och samla sig sa brukar det kannas battre. Vad du an gjorde sa gjorde du sakert det basta utifran de forutsattningar du hade. Kritik ar viktig om den ar konstruktiv. Ta at dig av det som ar konstruktivt och kann dig mogen och duktig som kan se skillnaden. :) Hoppas att det kanns battre snart!

    SvaraRadera
  6. stor kram <3

    SvaraRadera
  7. Känner igen mig lite i dina känslor. Att känna sig värdelös och hopplös för att nåt gått fel. Hoppas det ordnar sig.

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)