Lösenord

torsdag, mars 12, 2015

När lycka blir till ångest

Häromdagen hade jag en upplevelse av ren lycka. Det var en av Paris varmaste dagar, med kring 18-grader och strålande sol. Jag struttade omkring i tunt linne och ångrade att jag satt på mig jeansen, för jag svettades där jag gick på gatorna. Överallt var folk ute och njöt av försommarvädret, det luktade restaurangmat, cigarettrök, gräs och värme och allt var bara så... perfekt. 

Jag tog stora, djupa andetag och kände lyckokänslorna rusa i kroppen. Jag mår så bra här. Mitt hem.

I den stunden förbyttes lyckan mot det närmaste jag haft ångest på flera år. Istället för den sprudlande, bubblande euforin knöts magen istället ihop och jag fick svårt att andas. Det började värka i hela kroppen och jag kände hur jag helt plötsligt inte ville andas mer. Att leva gjorde liksom... ont. Jag kunde inte fortsätta gå, utan var tvungen att sätta mig ned på plats. Reda ut känslorna innan jag föll ihop.

Jag insåg att jag kände ångest som sorg inför Paris. Om enbart några månader skulle jag vara tvungen att lämna denna plats för att slutföra psykologprogrammet hemma i Stockholm och ... jag... vill... inte...

Missförstå mig rätt. Jag vill bli psykolog. Jag älskar psykologi. Det är det jag vill jobba med... Men.. Enbart tanken på tre år utan mitt Paris fick hela min kropp att protestera. Fysiskt och aggressivt. Fan, vad ont det gör.

Helt plötsligt funderade jag på att strunta i allt. Hela mitt planerade psykologliv. Hoppa av skolan, bli servitris och leva halvfattigt och lågutbildad hela livet i min favoritstad. Skaffa en halvdan lägenhet, jobba arslet av mig på ett arbete jag antagligen inte skulle trivas med.. Ja.. Helt plötsligt kändes det värt det. Värt det.

Bara jag skulle få stanna.

Men samtidigt vet jag att jag inte kan göra så. Jag kan inte slänga bort mitt liv på att jag är otålig, på att jag inte vill missa lyckan i tre år. Jag är mer förnuftig än så.

Tyvärr.

(ångesten är kvar och den gör det fortfarande svårt att sova många nätter. har ni tips? snälla?)

30 kommentarer :

  1. Andas i en fyrkant och sånt trams? Ångest kan inte döda dig osv.

    Blir fortfarande arg när folk kommer med tipsen ovan även om det säkert hjälper. Har tydligen inte riktigt kommit över allmogen där ilskan än...

    Jag tycker fortfarande att det hjälper att skriva och att prata om det. Fundera på varför känner jag såhär nu och vad kan jag göra? Du kan ju kanske inte göra så mycket mer än att bara vänta ut de tre resterande åren, men du får ju BO DÄR RESTEN AV LIVET sen om du vill. Det enda som krävs är tre pyttesmå år så att du kan bli psykolog och leva ett asbra liv sen. Du tycker ju att skolan är jätterolig. Du får liksom läsa om barnpsykologi och allt det där andra som jag inte tyckte verkade superspännande!

    Sen känns det ju alltid värre innan man gör någonting (superinofficiell term: förberedelseångest), så troligtvis är det inte lika jobbigt att bo i Sverige som det är att inte bo i Paris (förstår du hur jag menar nu ens?). Det kommer gå bra, med skolor och dater och simmande småbarn och innan du vet ordet av det så är det maj 2018 och du är helt plötsligt klar med skolan och får göra vad du vill resten av livet men kan dessutom jobba som psykolog vilket faktiskt är ascoolt.

    Hoppas att det inte blev värre, iallafall. Du är bra på att hantera sånt här Emil även om du inte har gjort det på ett tag. Det kommer gå bra!

    (I Sthlm finns även fåtöljen!!!) (kommer du hem innan jag åker i sommar lovar jag att bjuda dig på kladdkaka där)

    SvaraRadera
  2. Åh, förstår att det måste kännas för jävligt... Men försök att se det som så att Paris finns alltid kvar!
    Sen som du säger (eller skriver) så finns ju möjligheten att faktiskt strunta i studierna, jag tycker inte att du ska göra det, men ser du på det som så att du VÄLJER att åka till Stockholm för att studera klart så kanske det känns bättre/lite lättare? För tänk om du struntar i studierna och ångrar dig längre fram sen - inte värt det. Paris finns som sagt alltid kvar för dig.

    Detta blev kanske lite rörigt och osammanhängande, men hoppas det hjälpte något. ❤

    Kram

    SvaraRadera
  3. Jag skrev en kommentar men jag tror att den försvann. Du kan ju ta bort en om det blir dubbelt!

    Jag känner verkligen igen mig i dina tankar. Jag flyttade hem till Sverige för att utbilda mig till jurist efter 2,5 år i Frankrike. Det var jobbigt i början, särskilt med tanke på att jag och min fransman fick fortsätta vår relation på distans. Men jag vet att jag tog rätt beslut. Jag har haft en fantastiskt rolig studietid i Sverige och nu är jag snart färdigutbildad vilket ger en helt annan frihet.

    Något som har gjort det enklare är att jag har jobbat i Paris på somrarna. Sommarloven är långa när man pluggar så man hinner ju åka tillbaka nästan tre månader. Jag har även varit på erasmusutbyte en termin. Så det är väl mina tips för att göra det lite enklare! Till sist kan jag säga att jag valde att utbilda mig i Sverige för att jag inte är helt säker var jag vill arbeta i framtiden. Om du är helt säker på att du vill bo i Frankrike i kan du ju skriva in dig på universitetet i paris och läsa färdigt din utbildning där? Jag har en kompis som har gjort så och hon fick tillgodoräkna sig de två år hon hade läst i Sverige och börja på tredje året vid ett franskt universitet. (hon läste inte psykologi så jag vet inte riktigt hur det fungerar där)

    SvaraRadera
  4. Dessa inre strider... Förstår så väl din känsla! Att man måste välja, att beslut måste tas, att man inte kan få uppleva "allt" samtidigt, att man måste vara förnuftig när hela ens inre ibland säger något annat, att man måste försörja sig osv. Antar att detta = livet.
    Har tyvärr inga råd att erbjuda, kan bara hoppas att livet blir bra för dig hur du än väljer. Blir du psykolog har du säkert ökad nytta och förståelse för olika känslor genom dina egna erfarenheter!
    Tröst: Paris finns alltid kvar, det går att "tanka" med lyckobesök :-)

    SvaraRadera
  5. Kanske att det inte behöver vara så antingen-eller? Går det att plugga en termin av programmet i Paris? Eller ha en praktikperiod? Annars åka dit på lov så ofta du har råd med. Kanske ta uppehåll efter ett år igen, för att bo i Paris ett halvår? Bara så att det inte behöver kännas som att du är på väg till tre år av isolering. Jag vet att det inte är samma sak, att det är kompromisser och att du ändå behöver ge upp Parislivet som det ser ut nu. Men det finns ju kvar. Du kan hälsa på det, och sen flytta dit igen. Det försvinner inte.

    Men förstår samtidigt din ångest. Jag har inte samma situation, men till viss del. Att jag bor i en stad där jag inte alls trivs för att avsluta studier, och längtar så mycket efter en annan stad och ett annat liv. Det är svårt.

    /Minna

    SvaraRadera
  6. Åh, jag förstår verkligen att det blev ångest av det här! Det är så himla svårt det där att välja det ena eller det andra, vore världen snäll skulle du kunna få läsa psykologprogrammet i Paris men det kanske blir svårt. Hoppas det löser sig på ett sätt som känns bra i alla fall!

    Och visst är Monthly Makers alldeles perfekt?! Blir så pepp!

    SvaraRadera
  7. Åh usch det här var jobbigt att läsa. Men kan ändå förstå att du tänker så. Ska man behöva välja bort att må riktigt riktigt bra liksom?

    Går det att läsa på distans?? Jag plugga till sjuksköterska på distans och går jättebra men vi har mycket praktiskt och då måste vi ses. Kanske kan det fungera att läsa helt på distans utan träffar när man läser till psykolog? Det vore ju bra isåfall :)

    Styrkekramar från en okänd

    SvaraRadera
  8. Klen tröst, nästan befängd, men Paris finns faktiskt, om inget väldigt väldigt konstigt skulle ske, kvar! O väntar pa dig. Tre ar kan tyckas vara en lang tid, men galaxer i mina braxer vad tiden gar fort! Vips är aren förbi o du kan atervända hem. =)

    SvaraRadera
  9. Utbytesår på ett universitet i Paris? =)

    SvaraRadera
  10. Åh, Emelie. Här önskar jag att jag hade haft något vettigt att skriva, men det ända jag kan säga är att Paris kommer finnas kvar när du är klar med din utbildning. Jag förstår att det känns lockande att bara skita i allting för att fortsätta leva ditt liv i Paris, men var klok och följ din plan du hade från början. Exakt när är det du måste åka hem igen?

    sv: Nja, så mycket resande har det väl inte blivit. Bara korta små turer, men ja, det är definitivt bättre än inget. Varje gång jag går in på din blogg drömmer jag mig tillbaka till Paris, men jag tror inte vi kommer åka dit för ens till nästa vår (förhoppningsvis). Blev helt tokkär i staden. Nästa gång jag ska åka dit ska jag i alla fall be dig om massor av tips hihi.

    Var rädd om dig!

    SvaraRadera
  11. Varför inte plugga i Paris??

    SvaraRadera
  12. Se om du kan skriva över dig pa ett franskt universitet och göra klart din utbildning i Paris? Jag har bott och jobbat pa rivieran i tva ar och jag känner precis som dig vid tanken pa att aka hem. Därför haller jag nu pa att skriva in mig pa universitetet i frankrike till hösten :D

    sökte pa svenskar i paris pa google haha, det var sa jag hittade din blogg och nu tittar jag in lite da och da for att se vad du har for dig :) paris ar en underbar stad!

    SvaraRadera
  13. Nu vet ju inte jag exakt hur det här funkar med att ta ledigt från studier, men du kan inte ta ett år till bara? :/ Eftersom du så hemskt gärna vill stanna, så kanske det känns bättre att fortsätta med studierna om ännu ett år. Men det är väl såklart dyrt och så att bo i Paris, antar jag. Jag kanske är orealistisk :)

    SvaraRadera
  14. kan du inte plugga psykologiprogrammet fast på univsersitet i paris? csn ger ju lån och allt sådant där ändå <3

    SvaraRadera
  15. oj... vad svårt. kan du inte ta (ytterligare?) studieupphåll? söka till något universitet i paris och läsa kurser du kan tillgodoräkna dig där? förstår dig på ett sätt, vi är i helt olika situationer men jag har också livs-/jobbkris TROTS att det bara berör lille sverige liksom...

    SvaraRadera
  16. Du kan inte göra klart din utbildning på distans?

    SvaraRadera
  17. Kan du inte berätta mer om hur det är att plugga till psykolog på SU? Hur svårt är det? Funderar på att söka...

    SvaraRadera
  18. Försök redan innan du åker hem göra upp en plan (och budget) för hur ofta och när du kan åka till Paris medan du pluggar. På så vis kan du förhoppningsvis inse att du kan tillbringa en hel del dagar i Paris även om du pluggar hemma i Stockholm. Du kanske kan bo hos din hamburgarfransos när du kommer till Paris för att spara pengar och på så vis endast betala flygresa o mat när du åker ner? Eller andra vänner o bekanta. :-)

    SvaraRadera
  19. Malin: Jag vet ju hur rätt du har, och att det bästa vore att bara se framåt. Jag kommer ju alltid ha Paris senare - om jag så önskar. Och det är en väldigt bra investering att plugga, och KOMMER att vara värt det.. Det vet jag ju. Det bara känns inte så ibland. Tack.

    Maria: Åh, du har varit i min sits! Jag tror jag har tusen tusen frågor till dig!... Tyvärr kan jag inte byta över och plugga här, eftersom mitt universitet inte har koppling till universitet här i Paris (vad gäller psykologprogrammet) och om jag ska flytta över är det inte säkert att de tre år jag redan läst kan översättas till tre års studier här, om kurserna är likvärdiga eller om jag måste börja om hela programmet, eller i så fall - om jag ens blir antagen.. Det är ett himla sjå..
    Men du, Maria..! Hur finner man jobb över sommaren om man vanligtvis inte bor i Paris? Och då har du bott med din pojkvän, förmodar jag? Tack för din kommentar!

    Minna: Tyvärr är det inte så enkelt, jag har försökt kika på det... Men på loven får jag nog ta och åka dit, och alla lediga tider jag kan. Jag försöker att inte se det som du säger, som isolering, men det blir svårt. Din kommentar hjälpte dock, det känns lite lättare nu... Tack. Jag hoppas du kommer ut din stad snart också.

    SvaraRadera
  20. Sofie: Åh, dig vill jag bara krama om! Vad fint du skriver. Tyvärr har jag klienter nu i slutet av psykologprogrammet som inte går att ha på distans.. Lycka till med sjuksköterskeprogrammet, och stort tack!

    Emma: Om jag kunde! Men det går liksom inte att översätta kurserna här till svenska och tvärtom, eftersom universiteten inte har något samarbete...

    Anonym: Jag har tänkt på det, oj, så jag önskar! Men det är både svårt med 1) språket. 2) kurser jag redan läst. 3) att bli antagen. 4) alla myndighets- och pappersarbete. Det ser liksom mörkt ut. För att inte säga omöjligt.

    SvaraRadera
  21. Tilda: Ja, jag har försökt och kollat upp på det, men det finns inget sätt att tillgodoräkna mig de tre åren jag gått! Det är så svårt eftersom de svenska kurserna inte kan menas motsvara de franska på något sätt. Och att börja om från början, det är varken lockande eller helt säkert att jag KAN göra ... Söt du är, förresten, vad kul att du hittade hit!

    Bea: Jo, jag har tänkt på det med. Kanske bli lite "mättare" på Paris om ännu ett år? Men 1) är asrädd att bli ännu mer kär och inte kunna flytta hem alls. 2) vill bli klar med psykologprogrammet så FORT JAG BARA KAN så att jag kan börja bo här permanent. För det är drömmen.

    dani: Har försökt kolla upp, men det är en himlans massa svårt jobb.. :(

    SvaraRadera
  22. Lovi: Usch och fy, ja, studieuppehåll är lockande, men samtidigt olockande. Vill ju bli klar så jag kan bo här för alltid! Och så är jag rädd att jag inte kommer kunna ta mig tillbaka alls, att jag shappar bort psykologprogrammet och min karriärmässiga framtid... Humpf.

    Viktoria: Nej, tyvärr kan jag inte det... För mycket praktiska grejer och obligatoriska moment nu i slutet.. :/

    Anonym: Jadu.. Det är tufft, och många hoppar av... Men är man intreserad av psykologi är det definitivt värt det! Jag menar, det är en bred utbildning, varierande lärare och föreläsare, många olika sorters moment, bra kursupplägg och litteratur.. Men det är verkligen värt att arbeta hårt för, om det är vad man vill bli. Och passar det inte dig - då är det ingenting som hindrar dig från att hoppa av och köra ditt eget race! :)

    SvaraRadera
  23. Sara: Vad du är fin..! Din kommentar fick mig att le genom tårarna, och var verkligen konstruktiv. Jag ska verkligen göra upp en plan!... Så måste jag bara få upp modet att fråga fransosen om "vår framtid" om jag kommer och hälsar på, och om jag skulle få sovplats. Vi har ju likosm gått in i detta med förutsättningen att det är slut när jag åker hem... Men jo... Måste bara bli lite modig där. :)

    SvaraRadera
  24. Hej igen! Jag vill gärna besvara dina frågor och berätta mer om min situation! men kanske inte här i kommentarsfälteT... kan jag hitta dig på fb kanske? så kan jag skriva ett meddelande?

    SvaraRadera
  25. Maria: Med nöje...! Min header avslöjar mig kanske lite - bara att lägga till som vän! :)

    SvaraRadera
  26. Åh Emelie, det här gjorde så ont att läsa. Men håller med alla ovan som skrivit att tre år är så kort tid, helt plötsligt kommer du vara färdig och det kommer vara möjligt för dig att flytta till Paris permanent. Du får (som någon också skrev, tror jag) göra ordentliga planer på resor dit så länge (och fatta vad lyxigt det kommer vara!). Du får lägga all fokus på utbildningen i Sverige men ha små avbrott ibland då du bara flyger iväg till Parre å livsnjuter som bara du kan <3

    SvaraRadera
  27. Åh Emelie! <3

    Att dessa kortsiktiga och långsiktiga konsekvenser aldrig kan stämma överens!!! ;)

    Men du, även om jag förstår att det inte alls känns så, utan snarast låter som en klyscha - så tyckte jag att de där utbildningsåren gick väldigt snabbt. Det trodde jag verkligen inte innan jag upplevde det själv - jag var verkligen jätteskeptisk till alla som sade så. Men - det gick snabbt. Och du har, i mitt tycke, den roligaste delen av utbildningen kvar, så du ska se att det blir fint, det också. <3

    Kramar!

    SvaraRadera
  28. my: Tack, vännen min!

    Sara: Nä, visst ska det vara förjävligt ibland, alltså?! Men vad peppande ord du delger mig, tack..! Jag förmodar att du genom dina ord menar att du redan är klarutbildad psykolog och mycket nöjd, och det gör det ännu lättare att ta till sig vad du skrivit. Stora kramar!

    SvaraRadera
  29. Hej fina du, jag ville sâ gärna skriva en kommentar till dig nu. Jag har bott i Paris i 12 âr nu, kan inte tro det själv. När jag var 19 flyttade jag till Provence där jag bodde i 2 âr och pluggade franska och sen ekonomi. Sedan ville jag göra klart min ekonomiutbildning i Sverige. Jag tänkte att jag kunde komma tillbaka hit, min stora kärlek hade flyttat hem till USA liksom mânga vänner. Men när jag kom hem till Sverige...längtan tillbaka var som ingenting annat, varje dag. Jag bestämde mig, att jag skulle göra klart min utbildning pâ tvâ âr och sedan fara till Paris och aldrig âtervända till Sverige. Och tvâ âr gick, och jag gjorde allt klyshigt, lyssnade pâ Gainsbourg, âkte tillbaka till Grankrike ofta. Och det gick. Jag for till slut till Paris, jag gjorde ett âr pâ en Ecole de commerce och sen en master pâ Sorbonne. Sâ det gick, längtan blev till verklighet och nu är jag här och stannar. Jag kämpar med MS och epilepsi och tinnitus och ângest, men jag vägrar ge upp. Kära du, du kommer bli lycklig. Och jag är sâ fascinerad av din livslädje och Pariskärlek. Är den inte underbar denna stad, hârd ofta, men magisk. Tusen kramar. <3

    SvaraRadera
  30. Susanne: Wow! Wow. Wow. Din kommentar får mig helt matt. Du har förverkligat din dröm! Åh, grattis, vad underbart och fantastiskt och helt sagolikt. Du ger mig hopp, och ja.. Jag vill göra samma sak. Jag vill göra samma sak som du, du livsstarka människa!

    Tack för att du delar med dig och ger mig inspiration och hopp. Och förresten, vad är Gainsbourg?

    Stora kramar, Susanne!

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)