Önskedejt tillika crêpes-eufori

I onsdags mötte jag upp min dejt för att gå på en favorit-i-repris-middag. Någonting jag önskat länge att återuppleva, och som han lovade bjuda mig på denna decemberkväll. Jag slutade jobbet kvickt vid halv åtta och tog en snabb hejdå-selfie innan jag kastade mig mot métron.

Jag hade ett crêpes-sug som hette duga.... 

Huttrandes möttes vi vid métron och gick till samma crêperie som månaderna innan, fick makalöst nog samma bord och beställde in samma rätter.

Jag tog en klassiker med ost och skinka. Galette som bäst.

Den riktigt smälte i munnen, och försvann illa kvickt. Men det jag såg fram emot allra mest var min älskade dessertcrêpe med...

Saltad karamell, vaniljglass och pralinkrokant.

Denna gång fick jag en ännu större kula vaniljglass, och med stora ögon badade jag de framtida minuternas njutning. Herrejösses.
Jag fnissade, skrattade och log mellan tuggorna så att sällskapet mitt inte kunde hålla sig för skratt, och jag åt och njöt som aldrig förr.

Jag skrev ju att det var den godaste crêpen jag ätit i mitt liv, och denna gång smakade den magiskt nog ännu bättre. Det något konstigt med mig - jag lyckas alltid trumfa mina egna (även goda) förväntningar, gång på gång.

Det var äkta crêpe-eufori.