Lösenord

torsdag, december 11, 2014

Återfått fokus och ett adjö

På senaste tiden har jag verkligen insett hur viktigt det är att följa sitt inre i livet, och sträva efter att bli så lycklig som man bara kan. Från att ha en rätt rigid livssyn, bestämda planer på utbildning-bostad-karriär-familj så har jag nu kastat ut allt jag trodde jag visste om mitt liv genom fönstret, och följt en (för mig) orealistisk dröm och testa på att bo i Paris ett år.

Jag har aldrig varit så lycklig som jag är här. Jag har aldrig mått så bra som när jag ensam traskar omkring på Paris gator, ser mig omkring. Trots att jag till en början inte kände en enda kotte så mådde jag bättre här, än jag någonsin gjort i Sverige. Det är något med den här staden som får mig att känna mig hel.

Därmed har jag även kommit till vissa slutsatser. Mitt liv handlar inte om att tillfredsställa och underhålla faktorer omkring mig som inte bidrar till mitt liv. Och för mig är det tyvärr lätt att fastna i ett visst hjulspår, och det tar mycket till för mig att omvärdera huruvida det verkligen är vägen jag vill gå.

Häromdagen fick jag ett uppvaknande. Under en av mina promenader insåg jag att "såhär ska det inte vara". Jag ska inte behöva ha de här tankarna och känslorna - andras svaghet ska inte behöva påverka mitt liv och min vardag på det här sättet. Jag ska inte behöva begränsa eller konstla delar av mig för att bära någon som är rädd att stå själv. Det är synd att ha en låg självkänsla - men det är ingenting som jag ska behöva må dåligt över, skuldbeläggas eller tvingas ha ansvar för. Jag finner inte respekt för det, varken hos mig själv eller utomstående.

Att jag tyvärr inte heller benådas värdigheten att få tala och eventuellt reda ut det, gör mig sorgsen. Därför finns det inget annat för mig att göra, än att säga adjö. För min egen skull.

Nu kan jag andas igen. Det är en lättnad, det är en frihet. Jag har återigen fått fokus på hur jag mår bra - ensam, eller i rätt sällskap.
Men viktigast av allt: I Paris.

5 kommentarer :

  1. Sa himla bra skrivet! Och jag känner igen mig jättemycket. Vet inte om du har läst boken „the top regrets of dying“? (kan verkligen rekomendera den boken annars). Pa första plats kom “ 1. I wish I’d had the courage to live a life true to myself, not the life others expected of me.”

    Jag är ocksa en person som lätt fastnar i hjulspar, tror det är därför jag sa ofta brytit upp o börjat om pa ny kula. Da har jag pa nytt fatt känna mig hel. Sa fort jag kommit “hem” till Sverige har jag dessvärre tappat den känslan. Tror det är därför min familj sa lätt accepterat mitt val att bosätta mig utomlands, de ser att jag helt enkelt lever upp o blir mig själv da.

    SV: Känns ju knas att avsluta en sa „djup“ kommentar med detta lättsamma bladder:
    Jag tror snarare det hade med hans hormonspegel att göra det aret; förutom duvorna i Paris blev han samma sommar bajsad pa tva ganger av fiskmasar. Sedan det aret har han inte upplevt en enda liknande incident. Inte innan heller.
    O vad kul med farmor o farfar; da kan de ju vara med dig pa dina äventyr pa ngt sätt liksom. Blir alltid sa impad av äldre personer som är nyfikna och kunskapshungriga och öppna för nytt även pa äldre dagar =)

    SvaraRadera
  2. Danni: Det är inte alls vad inlägget handlar om :) Redoy och jag har det världsbäst!

    SvaraRadera
  3. Så himla fint, klokt och lärorikt inlägg. Du lär mig massor på din egen resa.

    SvaraRadera
  4. Em: Åh, tack! Mina insikter bidrar, yay! Jag känner själv att jag lever för mig - inte för att tillfredsställa någon annan.

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)