Den gröna racerbilen

Denna onsdag var det min tur att ta Adrien till tennisen på förmiddagen. För att det ska gå så lätt och smidigt som möjligt (det är jobbigt att gå långt med så små ben) så tog jag barnvagnen till tennisplatsen. På vägen stötte vi på den här fräsiga saken:

Adrien, som är vrålförtjust i bilar, tycker givetvis att alla relativt låga bilar är racerbilar. Han blev helt uppspelt! Då uppstod denna konversation:

Adrien: «Regarde, Émilie! Une voiture de courses!!» (Titta, Emelie! En racerbil!)
Emelie: «Oui, je vois. Elle est verte!» (Ja, jag ser. Den är grön!)
Adrien: «On peut l'acheter? J'ai des pièces!» (Kan vi köpa den? Jag har mynt!)
Emelie: «Eh, ben, no... Je pense que c'est pas assez... Tu as.. trois pièces. Il faut peut-être, mille pièces!» (Ah, nja, nej... Jag tror inte det är tillräckligt. Du har... tre mynt. Det behövs kanske, tusen mynt!)
Adrien: «Ah, oui.....» (Ah, ja...)

... silence... 

Adrien: «Mais Émilie, jeudi, le soir, on va l'acheter! Mais tu vas être sage. D'accord? Si tu cries - pas de voiture verte! Tu as compris? Si tu griffes, si tu fais de coup de pied, si tu pousses... Pas de voiture verte! Tu as compris?» (Men Emelie, torsdag, på kvällen, så köper vi den! Men du måste vara lydig. Okej? Om du skriker, ingen grön bil! Har du förstått? Om du river, om du sparkas, om du puttas... Ingen grön bil! Har du förstått?)
Emelie: «Oui, j'ai compris. Je serai sage!» (Ja, jag har förstått. Jag kommer vara lydig!)
Adrien: «Sinon, pas de voiture verte pour toi!» (Annars, ingen grön bil för dig!)

Ibland lyckas han charma mig, alltid. Duktig som noggrant läxar upp mig innan han köpt den gröna, fräsiga racerbilen, och säger vilka villkor jag har att förhålla mig till. Lilla Adrien. (Hoppas jag lyckas hålla mig lydig nu bara).