Att andas höst och lycka och verklig magi

I lördags tog jag mig ut på en lång höstpromenad - om man ens kan kalla det höst. Det var 20 grader och sol, vindstilla, och kändes som rena rama sommaren. Men lövens färger avslöjade hösten, och allt det vackra som skiftade i rött, gult och orange gjorde promenaden helt magisk.

Bland annat traskade jag igenom Jardin du Luxembourg.

Och runt Île Sant-Louis... 

Vilket var skamligt vackert.

Gick runt lite i 11:e arrondissemanget, och sedan genom 3:e, 4:e, 2:a, 8:e.... Såg massor av fina byggnader jag inte kunde hjälpa än att spara i kameran.

Hela vägen hem till 16:e gick jag, och suckade drömskt lite då och då. 4,5 timme med suckande.

Speciellt andlös var jag under solnedgången, som jag helst beskådade på fasaderna.

Under en tid, i övre delen av parken vid Champs-Elysées, så stannade jag helt upp i mina steg. Jag såg hur höstlöv långsamt singlade ned från träden, hur småfåglarna kvittrade, och jag andades. Varmt, härlig höstluft och lycka. Så kändes det.

Jag andades in lycka. 

Så sade jag högt för mig själv. "Emelie. Just i detta ögonblick, i november 2014, så går du på en höstpromenad i Paris. Det är varmt, det är underbart, och du är så lycklig. Du kommer alltid minnas den här stunden, för det här är magi. Det här är verkligen magi."