Det är lite krispigt när man går utomhus. Det kittlar lite mot huden mellan trapphuset och porten, som när en temperatur droppar anmärkningsvärt. Ljuset känns lite tröttare, lite mattare på gatorna - det som tidigare spelat så lätt och ledigt över Paris träalléer. Det tar sig fram lite långsammare varje morgon, och drar sig undan lite för lättvindigt på kvällarna.
Vinden tillåts en helt ny plats. Istället för att vara en lättnad, en frizon från den gassande solen, så blir vinden dess onda motståndare och nu söker man sig istället förlåtande efter de sista strålarna. Vinden har blivit korrumpterad, tar över och man drar halsduken hårdare kring halsen för att inte undermineras.
Men det tydligaste tecknet stötte jag nog på igår. Något jag inte ens lade märke till men helt plöstligt fastnade jag med barnvagnen i en stor driva med torkade höstlov.
Jag stannade upp mitt i allt, och en tanke slog mig. "Nu är den här. Det jag väntat på. Hösten".
Så drog jag halsduken ännu lite hårdare kring halsen - leendes, denna gång, och såg fram emot en kväll med magvärmande te, nybakta baguetter och filmmys.
Tycker ocksa hösten kommit plötsligt. Det var ju nyss högsommar! Hemma märker man av det pa ett annat sätt med mörkret som smyger sig pa tycker jag. Innan hatade jag hösten men nu uppskattar jag den faktiskt. Rätt mysigt med tända (doft)ljus, te, glass ur burken och böcker/TV-serier
SvaraRaderaJa det känns att den är här. Speciellt på morgonen när man ska stiga upp ur sängen...
SvaraRaderaÅåh så fint inlägg! Och håller med, så himla fint att gå till bussen och kika in över ett dimmigt Paris. Eller bara att vandra och höra hur löven knastrar under skorna, åh!
SvaraRadera