Planche des fromages et des crêpes "Au-Revoir!"

Lördagen var sista dagen, och efter fem dagar tillsammans kändes det sannerligen melankoliskt att veta att veckan var på väg mot sitt slut... Och jag som är ett känslomongo, som jag brukar säga, hade det inte lätt för mig.

Tacksamt nog hade vi gjort finfina planer för förmiddagen, och skulle bocka av ännu en Bucket List-punkt. En sådan där klassisk fransk sak man bara måste, måste göra: Äta ostbricka på en fransk uteservering.

Så vi tog oss ut (tunnelbana denna gång - Redoys fötter gjorde för ont från alla timmars promenerande), och skådade ut över en av mina favoritalléer - Boulevard de Courcelles.

För att gå hit - ett litet café Café des Dames jag faktiskt besökt med syster min i maj, och som vi märkt hade en lovande ostbricka för oss.

Här var den! Täckt av cornichons (smågurkor) och toast gömde sig en hög sallad, ostarna emmentaler, cantal, chèvre och charkuterier lufttorkad skinka, lantskinka, saucisson, rilette (fläskpaté) och salami.

Så klassiskt. Så traditionellt. Så perfekt. 

Där satt vi och kikade ut över gatan framför oss, såg mer och mindre brådskande fransoser pila förbi, kikade över på damen bredvid som drack en liten espresso och åt en pain au chocolat, löste lite korsord, pratade om veckan som varit och andades.

Och jag fick Redoy att lösa (nästan) ett helt stort korsord med mig! Åh, så den pojken är fin alltså. Offra sig så, för min skull, och mina tantiga intressen.

Därefter åkte vi hem och slog oss ned på mitt golv.

Där tittade vi åt Ringaren i Notre Dame (kändes fasligt passande med tanke på gårdagens eskapader) åt melon och färsk skinka och latade oss allmänt.

Efter filmen började det närma sig tiden Redoy skulle återvända till Sverige.. Innan dess var vi bara tvungna att avsluta vår vecka på bästa möjliga sätt:

Crêpes.

Vi gick till Häagen-Dazs glassbaren som bara dagarna innan hade givit mig en overklig efterrättsupplevelse, och denna var vi tvungna att återuppleva.

... Medan vi väntade blickade vi ut över Paris-gatan utanför... Och till slut KOM DESSERTEN!

AAAGRHG, så gott. Typ alltså. 

Crêpe med karamellsås, bananslantar, karamellglass, grädde och karamelliserade nötter. Dör lite.

Redoy tog en liknande skapelse, fast med belgisk våffla istället för crêpen. Lite galet det.

I alla fall var jag inte tillfredsställd efter det. För att avsluta veckan på absolut bästa sätt kände jag för en alldeles äkta, varm nutella-crêpe att hålla i handen...
... Så vi gick till ett litet café några minuter bort och köpte lite mer gott. Bara för att vi kan, och bara för att vi får, och bara för att det är så sjukt jädra njutningsfullt.

Resan till flygplatsen var makalöst tyst, för att vara mellan oss. Jag tror nästan jag somnade, tittandes ut genom tågfönstret och försökte att inte tänka för mycket (även fast det var nästintill omöjligt). På flygplatsen vet jag inte hur många gånger jag sade "hej då" eller "ha det bra" eller "du kommer i oktober".

Sedan åkte han i alla fall. Men han kommer ju tillbaka för en helg, i oktober.