Lösenord

måndag, juli 14, 2014

Strandpromenad med dagens första sandfotspår


Häromdagen vaknade jag tidigt - tidigare än alla andra i hela huset. Klockan var enbart sex på morgonen,
och på lätta fötter (men trots knirrande dörrar) lyckades jag ta mig ut på en morgonpromenad utan att väcka en enda kotte.





Solen var på väg att gå upp, och jag traskade ned mot en ny strand. Solens morgontrötta strålar lyste matt genom de ståtliga tallarna, och lyste upp de ljusgröna gräsmattorna som ledde ned mot stranden.



Därefter gick jag längs den lilla stranden - skapade dagens första fotspår i sanden, lyssnade på de nyvakna fåglarna, vindens brusande och såg ut över havet.




När jag kommit till en liten klippig udde lade jag mig ned, njöt av morgonstrålarna och lyssnade på en podcast. När timmen var slagen och pratkvarnarna i luren tystnat så tog jag mig tillbaka till ett nyvaknat hushåll, åt baguettefrukost med nutella och sylt och påbörjade dagen.




Lite så som en idealisk Korsika-morgon kan se ut. 
Nu är mer än en vecka slagen, och bara två veckor av paradiset återstår.


9 kommentarer :

  1. Som hämtat ur en reklamkatalog! O vad jag bara vill hoppa rakt in i bilden o vara där!

    SvaraRadera
  2. Hur går det med franskan? Är tanken att du ska prata bara franska med barnen eller även engelska? Har du läst mycket franska innan?

    SvaraRadera
  3. Anonym: Jag har pluggat franska sex år i skolan och därefter ett år på egen hand innan jag åkte. Jag kunde alltså grunderna riktigt bra redan innan jag åktr, men märker att jag har förbättrats ENORMT under bara två veckor. Blir inte längre utmattad av att enbart LYSSNA på språket.

    Och med barnen och föräldrarna pratar jag bara franska. Även om det blir lite fel då och då :) Gör bara att jag lär mig kvickare!

    SvaraRadera
  4. Det ser härligt ut! =)
    Kram

    SvaraRadera
  5. Sån härlig dokumentation i både ord och bild! (Som gammal fransklärare är det underbart att ta del av att "känslan och suget" efter språket och kulturen lever vidare hos en yngre generation. Njut!

    SvaraRadera
  6. Teruko: Sicken glädjespridare du är, tack! Dina kommentarer lyser verkligen upp.

    Jag har älskat franskan sedan första je m'appelle-trugandet, för det är sannerligen ett vackert språk.

    När slutade du som fransklärare?

    SvaraRadera
  7. Vad jag är glad att du får uppleva Korsikas magi!!! Och att jag själv får "återuppleva den" tillsammans med dig. Mitt hjärta bankar när jag minns glädjen jag upplevde där. Det är det vackraste stället jag varit på i hela mitt liv.

    SvaraRadera
  8. Salut Emelie
    Jag slutade som fransklärare då jag gick i pension för två år sedan, dvs efter närmare 40 år i skolan... Är alltså betydligt äldre än dina de flesta av dina läsare här :-) Men, intresset för franskan och Frankrike lär bestå resten av mitt liv. Har aldrig bott i landet, men har rest runt där väldigt mycket, minst ett besök varje år sedan 1969. Paris besöker vi, min man och jag, varje år, vi var där senast för en månad sedan (typ besök nr 50 någonting...)
    Tycker det är härligt att läsa dina texter och se alla vackra foton, så stort tack!

    SvaraRadera
  9. Teruko: Ålder är något jag sällan tänker på, människan är personligheten och inte siffran. Så inte behöver du jämföra dig med "mina sedvanliga läsare", inte.

    Vad underbart! Din man verkar antingen vara lika kär i staden som du, eller bara lika kär i dig som du är i staden. Så vackert att höra om.

    Och häng gärna kvar. Jag har ett helt år att dela med mig av, speciellt till sådana som ger så fin konstruktiv kritik och fina kommentarer.

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)