"Émilie... Belle."

Nog för att mina värdbarn är fantastiska - men den ene är lite mer svårflirtad än den andra.
Valentin, 4,5 år, kom jag överens med nästan direkt och han verkar både acceptera mig och tycka om mig. Vi pratar, leker lekar, busar och han kommer gärna till mig för tröst när han är ledsen.

Adrien, den lite yngre knotten på 3,5 år, är lite knepigare att charma. Oftast är det bara mamma eller pappa som gäller, och trots att jag ibland är en rolig lekkamrat så brukar han vara snabb med att buttert muttra "Pas Émilie!" (Inte Emelie!).

Nog var det därför jag blev så varm i hjärtat häromdagen, när han under en biltur tittar på mig och frågar vad det är jag har på mig. Det var mina solglasögon, som han aldrig sett på mig förut.

"Émilie... Belle."

Med ens hade jag nästan smält i sätet där jag satt.
"Moi? Je suis belle, Adrien?" (Jag? Är jag vacker, Adrien?).

Då tog jag den där bilden på honom, där han sitter i bilen med blå tröja, och han svarar glatt "Oui!".

Typ den av mina tusen Korsika-bilder som gör mig gladast just nu.