Lösenord

onsdag, juli 23, 2014

Att upptäcka Porto-Vecchio


Efter vårt tidigare lilla besök i den lilla staden Porto-Vecchio, så var jag sugen på mer. Under en eftermiddag jag bad om ledigt så erbjöd sig min värdpappa att skjutsa dit mig, och låta mig strosa runt i några timmar innan jag till kvällen skulle bli upplockad.

Det sade jag inte nej till, utan satte på mig brillorna, en av mina sommarklänningar och begav mig för att fördjupa mig i Porto-Vecchio.




Jag traskade genom både mindre och större gator, gränder med små butiker till restauranger och caféer. Det fanns crêpesstånd och glasskiosker överallt, boulangerier och grönsaksmarknader.




Mest fotade jag allt som tilltalade mig - till exempel lövtäckta fasader.




... och gator med en strövande lufsig hund.




Allting var rustikt och så gammeldags, och det är en stil jag tycker är så vacker. Det är så genuint, på något sätt, hus man låter växtligheten fästa på gamla husväggar, ser hur stenarna är lite malplacerade och hur järnet börjat rosa i gångjärnen.




Och så pittoreskt, dessutom!




Lite såhär. Mer äkta än såhär blir det väl ändå inte? Jag finner det så otroligt vackert.




Men allt var inte till synes förfallet, utan allt har sin snirkliga charm!




Som taget precis ur en gammal fattighjonsfilm, va? Typ Fransk Emil i Lönneberga lever stadslivet.




Integrationen av växter och grönt bland hus alltså.




Hittade en liten tjusig restaurang som jag bara vågade stå utanför och fota.




... och något som såg ut som en riddarborg!.... Vill jag tänka mig. Typ Rapunzel. Och så en klassisk Romeo-&-Julia-balkong precis bredvid.




När jag upptäckt den gamla staden i ungefär en timme kändes det som att jag gått i varje gränd - då gick jag mot branten som vätte mot hamnen och tittade ut över havet.




.. gick ned och...




Satte mig på en uteservering, drack läsk, åt glass, läste bok och skrev dagbok.




... och kände mig som världens tuffaste i mina badass-solglasögon.




Efter ungefär två timmar av uteserveringshäng så kom värdpappan och hämtade mig igen, och jag försökte på knackig och alltför entusiastisk franska berätta om vad jag upptäckt.

Jag märker här att min franska förbättras enormt (kan inte förstå att jag bara varit borta snart tre veckor, för det känns som en livstids franska jag lärt mig!), speciellt när jag pratar med barnen. Däremot är det fortfarande lite knivigt när jag vill prata med föräldrarna, eftersom jag vill använda så avancerade meningsbyggnader och beskriva saker på ett så intrikat sätt. Det blir liksom bara pannkaka då, och jag låter mest efterbliven.

Ser så fram emot att kunna berätta om min dag utan att låta som att jag är en tre-åring. 
Snart, ska ni se!



3 kommentarer :

  1. Tänk då på hur fantastisk din franska är om ett år ♡

    SvaraRadera
  2. Hej! När jag läste det sista i inlägget kom jag att tänka på en blogg som jag läste för 1½ år sedan. Det var en tjej som var au-pair i Frankrike till två barn där ett av barnen var en tjej på ca 8-10 år. Så sa tjejen så här till aupairen:
    -Anna, så där kan man faktiskt inte säga. Ibland låter du som en tre-åring när du pratar.

    Jag är säker på att du snart pratar galant franska, Emelie!

    SvaraRadera
  3. Som jag skrev i en tidigare kommentar, det tar tid med spraket! Lat dig inte tystas av dumma tankar som säger att du inte kan. Du, likt jag, är nog lagda lite at det perfektionistiska hallet, vilket kan vara bra i manga sammanhang, men ibland fäller vi krokben för oss själva. Bara prata pa sa kommer det bli bättre! O de andra tycker du är superduktig är jag övertygad om! Vad skulle du tänka om det kom en person till Sverige o försökte prata/lära sig svenska? Förmodligen att denne är supermodig/duktig o har en sjukt söt accent ;-)

    Maaah, vilka underbara bilder! Ser enligt mig ut som paradiset! Njut o sup in det sista av dessa vyer medan du kan, även om Paris sen inte heller gar av för hackor ;-)

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)