Igår var en omtumlande dag, för att säga det minsta. En hel dagstur av känslomässig berg-o-dalbana, som tillägnades svensk caféfrukost, kramar, småpromenader, glass och oförberedda avskedstal. Till slutet fick jag skjuts till flygplatsen av Redoy, och det var ett avslut finare än jag kunnat föreställa mig.
På flygplatsen började det gå upp för mig. Att jag faktiskt skulle flytta. Flytta iväg till Paris.
Det fullständigt stormkokade i magen på mig - jag visste inte hur jag skulle minska livspirret, som jag kallar det, och försökte dämpa det genom att tappa bort mig i en av mina medhavda pocketböcker. När jag satt på planet försökte jag distrahera mig med alla små miniatyrer till hus, sjöar och fält (stora saker i liten form är nog bland det mest fascinerande som finns).
Men det var fortfarande läskigt.
Jag landade strax innan 21:00 på flygplatsen utanför Paris, och där blev jag upphämtad av min värdfader. Vi skämtade gott om min gigantiska (ja, gigantiska) resväska, småpratade om regnet och om tiden framför oss.
Vi gick hem till dem, där jag mötte upp värdmodern, deras nuvarande au pair Viktoria och åt middag. För att äta middag kring 23-tiden i Paris - det har jag lärt mig inte är något anmärkningsvärt, tydligen!
Efter en riktigt god middag och tillhörande dessert (det var glass!) så traskade Viktoria och jag vidare till hennes (numera vår?) lilla lägenhet, gjorde oss iordning och lade oss.
... Och jag måste bara säga... Det här är så omvälvande. Det är så otroligt. Det är vansinnigt.
Såhär skrev jag i meddelande till Redoy, så fort jag kommit innanför dörren och fått fatt i en gnutta wifi.
Det känns alltså omvälvande, otroligt och vansinnigt. Men på det bästa sättet möjligt.
Det känns som att jag ska vara här.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Tack, nu gör du mig glad!
(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)