Parislängtan och livslycka

Just nu känner jag livet i mig.
Allt mer börjar mina tankar kretsa kring min flytt till Paris. Det blir allt påtagligare; fler frågar om det, och jag kan själv inte sluta drömma om det - varken i vaket eller sömnigt tillstånd.

Jag lyssnar på fransk radio minst en timme om dagen, och förundras över hur jag varje gång förstår mer och mer.
Jag börjar tänka på mitt liv som boende i Paris, och det känns alltmer verkligt.

Jag fantiserar om långa parisiska söndagsbruncher, eftermiddagspromenader och nybakta, frasiga baguetter. Jag fantiserar om barnaskratt, franska ramsor och lekar i parken. Jag fantiserar om nutellafyllda banancrêpes, att börja dagen med "bonjour" och att fastna med näsan mot ett skyltfönster. Jag fantiserar om att gå vilse, att fotografera, att dokumentera.

Jag fantiserar om Paris, och jag är så lycklig.

Jag är så tacksam, så uppfylld, så lycklig att jag fått den här chansen - att jag tagit mig hit jag är idag. Jag är så privilegierad, så stolt, så fantastiskt hedrad att få leva det liv jag lever. Det finns ingenting jag ångrar och ingenting jag mer begär än det jag har, och det jag fått. Jag säger det ofta nuförtiden, men om jag dog nu, så vore jag nöjd. För jag har för bövelen klarat allt jag tagit mig för här i livet, och jag har lyckats.

I sommar flyttar jag till Paris, för att bo, plugga och arbeta som au pair i ett år. Det finns ingenting jag hellre vill.