Skam

Det är en dominerande, diktatoriskt triumferande känsla som fyller upp och fyller ut - tar över, bestämmer och domderar. Det är en känsla som för regim likt gift i ådrorna och fläckar synfältet med fördärvelse. Det är en emotionernas tyrann; en blottare av brist och förmedlare av inkompetens. Den gnyr, grinar och gormar samtidigt som den hånar, härskar och hatar - och den tystnar inte. Den tryter inte.

Skammen som gift är omöjlig att negligera, smärtar att ignorera och expanderar vid varje desperat försök att bli den kvitt. Den regerar över tankeverksamhet och färgar omdöme, estimerar lägsta möjliga egenvärde och hamrar, hamrar, hamrar på det lilla huvud som du snart tror kommer sprängas. Sprängas av ett tryck som pressas från insidan, ett tryck som skamgiftet vållar och stolt utbasunerar.

Den är som en varm vätska; en vätska som proklamerar kroppen som sin, som fyller ut och pressar gentemot skallben, armar, bröst och ben. Den är kvav och eldig, och så pass varm att den får huvudet att brinna, fingrarna att klumpaktigt utföra sina sysslor och pannbenet att önska hårda slag.

Skammen pressar utåt men vill inte ut: den vill föranleda smärta, armod och misär. Den äger hat som kräver hämnd, hämnas på den hopplösa, äckliga, patetiska lilla varelse som är jag. Samtidigt vägras den erkännas, ty skammen hotar med en rädsla om än mer skam vid dess bekräftelse. Än mer skam som innebär än mer smärta, än mer armod, än mer misär och ett allt starkare tryck.

Men skammen, den ljuger. Likt den ormliknande lurendrejare den är, bluffar den även om sin potential och existerar bara i ljuset av uppgivelse. Utan uppgivelse växer styrka, växer vilja och växer initiativ. Vad som tros vara en nedbrytning av självet kan istället bli dess näring. Uppgivelsen bör uppgöras upphöra.

Ja, för i helvete.