Lösenord

fredag, mars 23, 2012

Surrealism och ovilja


Jag trodde att det aldrig kunde vara så lätt.

Att man hade sådan makt över sitt liv. En handling, en utsägelse; och allt kan vara över.
Jag kan förstöra allt jag har och lite till med minimal ansträning, om jag så skulle vilja. (Eller skulle få för mig). 
Varför har jag den makten?


Allt är så surrealistiskt. Han flyttar ut på lördag. Dessa dagar går mest ut på att krama varandra sönder och samman, övertyga den andra om att vi älskar varandra och alltid kommer göra (på ett plan eller ett annat) och att vi hoppas att vi kommer tillbaka till varandra om en dryg vecka med klara uppfattningar om vilja och framtidsmål.

Jag vet vad jag borde vilja. Jag vet vad pappret säger mig.
Simon kommer göra mig trygg, lugn, stabil. Antagligen hela livet. Han kommer inte vakna upp någon dag och "vara trött" på mig, han kommer alltid finnas där och vi kommer ha det där livet - det här slentriana livet som vi har nu. Han är min bästa vän och jag älskar honom. Å ena sidan vill jag alltid ha det så. Det lugna, fina, enkla, okomplicerade, fullständiga.. Men samtidigt.. Så känns det som att jag inte vill, å andra sidan.

Å den sidan vill jag ut. Se nytt. Se världen. Skapa nytt. Påvisa förändringar, se skillnader.
Jag vill inte det jag borde, även fast jag har allt som talar för det. Att han får mig så trygg som han gör. Att han tar hand om mig - att jag tar hand om honom. En ömsesidig, totalt fullständigt uppfyllande relation...

När jag tänker efter vill jag nästan göra fel.
Jag vill göra fel och behöva bygga upp och bygga om och fixa till och vara stolt och leva ändå.
Vad är det med mig?

Förstår jag inte att det antagligen inte finns mer? Att det inte går bättre än såhär?
Fjärilar kommer inte vara för alltid. Varför stretar jag emot?






Jag är som ett litet barn.


4 kommentarer :

  1. Fast det är du inte!! Många måga har ställts inför samma problem. Följ ditt hjärta!

    SvaraRadera
  2. Nu är du där igen: "på pappret". Ja, jag tror ju själv du hör hur det låter. För livet händer inte i svart på vitt. Snarare i det man läser mellan raderna ;-)
    Och vad man borde är inte detsamma som det man vill. Inte sagt att man ibland inte mår bättre av det förra än av det sistnämnda... men det är väldigt olika och varje situation är unik. Vilket du ska välja i just denna kommer att klarna!

    Sen tror jag att du här faktiskt också svarar lite på vad jag menade med att ni vuxit upp ihop; det här med att ha det som man alltid har haft det... när man faktiskt inte har haft så mycket annat. Det behöver ju inte vara fel. Själv är jag (iaf än så länge) helt övertygad om att jag inte behövde "leva" mer innan jag träffade C och fick E. Det ligger ju massa värde i en gemensam historia, att känna alla svagheter, toppar och dalar. MEN, det kan vara fel om man känner att man behöver något mer. Testa andra saker, för att ge sig själv alla chanser man ser livet kan ge en.

    Det vet du om någon, att trygghet och perfektion inte bara är positiva ord... (de höll liksom på att ta livet av oss en gång i tiden, om du minns?)

    Bygga om och bygga nytt kan ju faktiskt leda till en ÄNNU mer stabil grund. Eller kanske bara ett snyggare hus - och det kanske också kan vara bäst-för-mig-och-min-framtid? :-)

    Jaja, nu ska jag sluta svamla. Flyt med känslorna den här veckan nu E* - de leder dig rätt i slutändan! (påminnelse: "rätt" är inte ett statiskt begrepp med en enda definition... vad min matematiker därhemma än vill påstå!)


    På tal om nåt helt annat: vad gör du påskhelgen - då är ju VI i 08:a igen ;-)

    SvaraRadera
  3. Jag önskar jag kunde ge dig svaren. Men det funkar ju tyvärr inte så, att någon eller man själv har alla svar...
    Jag var i samma sits som du för ca ett år sedan. Jag och mannen var ifrån varandra ca 6 månader och lever nu tillsammans igen och är lyckligare än någonsin, som nyförälskade på nytt.

    Jag hoppas och håller tummarna att du ska finna det rätta. Följ ditt hjärta och sunda förnuft så blir det bra.

    Ha en underbart fin helg!
    KRAAAAAMAR !!!

    SvaraRadera
  4. det är inte konstigt att man ifrågasätter sitt liv och sina val. även om de verkar bra och vettiga.
    från mitt hörn (då jag bara sett en liten del av dig och under en begränsad tid) så verkar det på ytan gå rätt bra för dig. samma kille i flera år, höga betyg, kom in på din drömutbildning, flyttade hemifrån, har ett roligt jobb. kanske känns det för "prydligt"? att du behöver testa hur det skulle vara om det just blev "fel" på nåt sätt. (sen vet jag ju att bara för att ytan ser bra ut, så är inte allt bra i hela dig, men ja, du kanske fattar vad jag ville komma fram till). bara en tanke, som kanske inte alls stämmer.
    du är inte som ett barn. du är som en människa.
    men hör att det gör ont. och är skrämmande på flera sätt.

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)