Lösenord

torsdag, mars 22, 2012

Logik och rättvisa obefintlig


Jag får inte logiken i att jag velar som jag gör.

Jag har världens finaste kille, verkligen. Han gör allt för mig.
Han älskar mig, han uppskattar mig, han uppmärksammar mig, han respekterar mig, han är mig trogen, han är ärlig mot mig och han anförtror sig mig. Han har alltid varit där för mig - genom all min skit. Och han står kvar nu, trots att jag velar som jag gör, och hoppas på att jag ska bli säker i mitt livsval.

Vad mer behöver jag?

Eller mer specificerat:.. Vad tror jag mig vilja få, som jag inte redan har?

.. Jag är så förvirrad. Och rädd, och ledsen. Oftast går dagarna förbi genom att se på dagens ljusglimtar, eller växla några kloka ord med en god vän.


Jag tog mig modet igår att fråga om vi kunde ta en paus, jag och Simon.
Till slut bestämde vi att han flyttar ut på lördag (efter sin tenta), en vecka, till sin moder. Enda sättet att lösa det på, eftersom jag inte har någonstans att ta vägen..

På så vis kanske jag kan få lite riktig distans - lite klarhet. Då hoppas jag veta vad jag vill, och hur jag vill ha det. Inget med velande, inget tvekande, inget "tänk om"-tänkande. Jag vill få slut på det här.

Jag avskyr att vara så kluven. För det är inte rättvist, mot någon. Inte mot någon alls.


17 kommentarer :

  1. Åh modiga vän! Det finns många fantastiska människor ute i världen och även om det blir så att ni inte kan vara tillsammans just nu så kan det komma en tid för det i framtiden! Det är en tumlande tid du befinner dig i, så småningom kommer ett beslut att formas. Jag kommer ihåg
    när jag började processa med mitt - tog banne mig nästan två år för mig att sluta försöka kämpa emot strömmen. Sedan tog det ett och ett halvt år att komma över också. Men det gick!!! Du kommer att ta rätt beslut, det är jag övertygad om.. Han verkar vara en helt fantastisk kille och jag hoppas att du fortsätter med att omge dig med sådana människor :)! Stor kram!!!

    SvaraRadera
  2. Åh jag hoppas du finner svar på alla trassliga funderingar och att vad än beslutet blir, att det blir det bästa tänkbara för det förtjänar du!

    SvaraRadera
  3. Emelie, jag hoppas verkligen att det löser sig för dig.

    SvaraRadera
  4. fast tänk på att du inte velar för att vara elak mot någon. det är ju bara så här. ingens fel är det. även om jag förstår att det kan kännas så, eftersom ditt beslut påverkar någon annan. men du har ju inte valt att må dåligt och vara förvirrad.
    så försök släpp den skulden.

    (själv gjorde jag slut med min nya kärlek i somras, och jag vet fortfarande inte om det var det rätta att göra. det är galet svårt, sånt. att verkligen veta vad som blir bra. man kan nog bara göra det som känns bäst just nu.)

    SvaraRadera
  5. Jag ger dig massa goa styrkekramar !!!!!
    Bra intiativ av dig. Modigt av dig att vara så öppen och ärlig.
    KRAMAR !!!!!!!!!

    SvaraRadera
  6. Jag känner igen det där. Jag har velat mycket i mitt och Calles förhållande. Jag förstår inte ens hur han stått ut med mig. Hur han kunnat ta allt jag sagt och gjort mot honom.

    Men så sitter man där och velar och sedan får man bara ett litet tecken, det kommer från intet ibland. Man lyssnar på någon annan berätta om sin partner, sin pappa, sina vän, sina hund ja jag vet inte vad och helt plötsligt blir man medveten om det vackra hos sin partner och det man älskar.

    Sedan så är det ju inte alltid så, som jag beskrev ovan.

    Du får ursäkta för att detta kommer bli långt men jag har sådant stort behöv av att skriva av mig (kanske för att jag och Calle hade en jobbig diskussion igår)

    Men ibland blir man extra velig när verkligheten kommer i kapp än. Man känner men herregud jag har ju snart vuxen, det är bara 20 år kvar till 40 och tänk vad mycket jag skall hinna med tills dess. Är mina val rätt!?
    Det är ofta det som utlöser mina tvivel och då brukar jag tvivla på hela min person, jag vet inte vem jag är i de situationerna.

    Sedan så vet jag inte hur det är med dig. Men jag träffade calle när jag var 19 vi blev tillsammans när jag var 20. Innan dess varit mitt längsta förhållande 5 månader. Jag hade aldrig känt på kärlekens toppar och dalar, hur det är att dela vardagen med någon, dela glädje och sorg osv osv. Detta har gjort att jag ibland känt mig osäker för att jag inte haft något att jämföra med. Hur vet man att det känns rätt? Svåra frågor.

    Som sagt nu blev det jättelångt. Men det är bara för att jag känner igen mig i mycket av det du skriver.

    STOR KRAM!!

    btw jag sätter lösen på min andra blogg, så om du vill ha det hojta!

    SvaraRadera
  7. Jag förstår din frustration och förvirring. Men jag tror du tänker lite fel, kärlek är inte perfektion och jag märker att du blandar in logik i det hela. När du tänker "vad är det jag tror att jag kan få som jag inte har". SÅ är det en form av logik som inte går att applicera på kärlek eftersom det är en känsla och känslor inte följer logiska mönster. Du har tagit ett steg att lita på känslan genom att vilja vara själv och se hur det känns, det du kan göra är ju att fortsätta lita på känslan. Känns det fel eller känns det rätt. Oavsett vad det leder till eller vad som väntar eller om det du har är bra eller inte. För det handlar ju som sagt inte om det. Att ett förhållande är "perfekt" i teorin behöver inte betyda att det är det i praktiken. Och ofta så har man känslan av att något skulle vara bra bara för att det ser ut så på pappret. :) Hoppas du hänger med lite i vad jag menar, svarar gärna om du vill bolla några tankar eller så på mejl eller facebook om du inte vill skriva i mitt kommentarsfält.

    kram!

    SvaraRadera
  8. Be inte om ursäkt för hur du känner. Du gör ju faktiskt alla rätt just nu - står för känslokaoset och säger som det är. Jag hade aldrig vågat agera på samma ärliga sätt.
    Tror mig, ordet "paus" har legat på min tunga måånga gånger under åren. Jag tror verkligen det kan vara något bra. Något nödvändigt om inte annat. Själv har jag i slutändan alltid fegat ur, men jag kan tryggt stå bakom dig i beslutet.

    Sen förstår jag verkligen hur det krossar ditt hjärta. Man kan älska på så många olika sätt - och inte i något av fallet vill man såra den älskade.

    Men du - ta hand om dig SJÄLV också. Hur arg du än är på de där veliga känslorna.

    SvaraRadera
  9. sv: jo, sinnesfrid... skulle vara trevligt. och att alltid vara säker på sina val.

    jo, jag saknar nog min kärlek. eller... så saknar jag mer känslan än personen. eller... jag vet inte. jag tänker nog mest på hur det hade kunnat bli. hade det gått att reda upp? hade jag orkat stanna kvar ett tag till och hade det blivit bra då, eller värre? det som hände var att vi båda hade rätt mycket problem, och för min del kände jag att jag inte klarade av att vara så stabil och trygg och tålmodig som det krävdes just då. det gjorde att jag mådde sämre och sämre och i slutändan blev det omöjligt att orka. så det var antagligen ett bra val, kan inte se hur det hade kunnat gå just då. men jo, saknar gör jag ändå. även om det inte funkar på ett logiskt plan så finns ju alla känslor kvar.

    SvaraRadera
  10. Jag hoppas verkligen att du tar dig ur detta, kan inte föreställa mig hur jobbigt det måste vara att känna sig så förvirrad som du gör nu. <3

    SvaraRadera
  11. Lyssna på magkänslan och försök att inte tänka för mycket, det är mitt bästa tips. Magen vet bäst. Styrkekramar i massor!

    SvaraRadera
  12. Det som slår mig är att det kanske är spänningen du saknar? Det oförutsägbara, spontana? Bara en tanke men om det kan stämma, ta den "ensamma" veckan till att känna efter om det är värt det. Alla förhållanden blir vardag efter ett tag, det går inte att komma ifrån. Det jag tror är viktigt är att du tillåter dig att känna efter om det är så att du behöver något nytt, eller om du tror att du och Simon kan förändra situationen tillsammans. Du är så ung, kanske måste du "leva" några år innan du är beredd att binda dig? Massor av kramar

    SvaraRadera
  13. Jag tror du satte fingret på det där: limbo är värst. Så kasta dig ut - det är enda chansen att hamna på fast mark igen. Hög eller låg (men även från botten går det att börja klättra igen - och det är bättre än att sväva mittemellan).

    Sen tycker jag Tuva var väldigt klok i sin kommentar (tillsammans med alla andra smarta tjejers - du har många goda råd och balsam-för-själen-ord här!): sluta haka upp dig på logik och perfektion.
    Personligen har jag alltid varit lite misstänksam till de där "perfekta förhållandena"; (ibland lite småavundsjukt kanske?) och jag tror inte på att "göra allt" för varandra, i alla fall inte i längden. Eller, nu låter det som om jag kritiserar det du och Simon har... jag menar kanske bara att allt detta fina inte är en garant för att förhållandet är det bästa.

    Och sen borde du ju ur rent psykologisk synpunkt se hur fullkomligt ofrånkomligt detta är: ni har praktiskt tagit vuxit upp tillsammans. Och du har under era år blivit vuxen på fler sätt än många andra! När saker då börjar falla på plats, när ni nått dit ni alltid skulle nå... det är klart att ifrågasättandet kommer!
    Och hellre nu än om 10 år och 3 ungar, liksom.

    Hoppas du någonstans i hjärtat kan hitta ett lugn, en visshet om att det kommer lösa sig på bästa sätt - till slut.
    Det tror jag att du kan.
    Och om inte: så är det i alla fall!

    SvaraRadera
  14. Åh, Emelie! Det är okej att vara kluven och det är fantastiskt att du tar itu med det, även fastän det gör ont och är jobbigt, jättejobbigt. Skickar en massa kramar, det blir bra ska du se.

    SvaraRadera
  15. Åh Emelie, jag skickar massor med distanskramar, och jag hoppas att pausen ska ge dig möjlighet att reda ut dina trassliga tankar en aning.
    Om jag får säga vad jag tycker, så var du väldigt klok och modig som vågar stå upp och säga att "det här känns inte helt rätt, jag behöver få tänka efter". Mycket bättre än att, som du säger, gå runt och vela med "tänk om"-tankar. Det tjänar trots allt ingen på.
    som sagt .. tänker på dig, och hoppas det ordnar sig, vad du än beslutar dig för. <3

    stora ugglekramar!

    SvaraRadera
  16. Hoppas allt löser sig och blir bra!
    Styrke-kramar <3

    SvaraRadera
  17. Lider med hur du känner dig just nu. Varför skall livet bli så svårt ibland? Man tycker man har allt man kan önska sig men ändå säger känslan något annat. Jag har varit med om detta några gånger och det blir lika jobbigt varje gång. Känslan blir viktigare än förnuftet och det gör det hela så svårt. Mitt bästa råd är att sätta dig själv i fokus. Det funkar inte att göra något för att man tycker synd om andra och inte vill såra dessa. Det låter egoistiskt att tänka på sig själv men det är det enda rätta. I förlängningen är det det minst egoistiska man kan göra. Bra att ta en pause, så länge det behövs, så att du får känna efter hur det verkligen känns. Om det finns en 3:e person inblandad bör du träffa denna för att få klarhet i dessa känslor. /Kram

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)