Lösenord

tisdag, mars 06, 2012

Känslomässig kvicksand

Jag verkar befinna mig i någon sorts känslomässig kvicksand just nu.

Jag förstår inte mig själv, jag förstår inte min omgivning, jag vill ha klarhet men allt jag känner är att jag sjunker djupare och djupare i en emotionell avgrund av ovisshet, skam och rädsla.

Jag uppfattar mig själv sträcka efter hjälp - ni kastar rep och jag tar emot och jag försökter dra mig inåt men ni drar åt olika håll och jag får ont i armarna och tvingas släppa för det gör ont och jag sjunker bara djupare och djupare och jag är rädd att jag snart får svårt att andas om jag inte kommer upp.

Trycket, ja. Det trycker från sidorna, kvicksanden medför visserligen ett jämnt tryck över hela kroppen men det är en sensitiserande process som tär och trycker och trycket känns hårdare men blir det verkligen det?

Så snart ligger jag som en lealös i kvicksanden, oförmögen att ta era rep för armarna gör ont men jag skriker på hjälp för jag kan ju inte klara detta själv, eller?

Inom mig säger rösten, lika len som kvicksand, att det är det enda sättet att ta sig upp - av egen styrka. För det är ju faktiskt jag som skapar kvicksanden för mig själv, och då är jag den enda som kan eliminera den.

Och innerst inne vet jag nog att det är ett beslut att ta, ett beslut som baseras på känslor jag förtränger, viljor jag förtrycker och osäkerhet jag inte vågar låtas begrundas. Ett beslut jag ännu inte vet om jag är villig att ta, för trots att ett val innebär selektion och optimalisering så innebär det även diskriminering och uteslutande, en förlust av någonting som är sämre men som för den delen inte är något dåligt, eller ens oönskvärt?

Så kanske vet jag hur jag ska göra, för att komma upp, men rädslan för att vara  uppe och klar och veta att beslutet har determinerat en stor del av min framtid och att valet inte kommer gå att omgöras... Och blåmärkena, de kommer alltid finnas där, även när (om?) jag kommer upp.

Så jag ligger i min egenskapade skit, och skriker efter hjälp som jag ändå inte kan ta emot.

Hur känns det, Emelie? Känns det bra?



9 kommentarer :

  1. Men gud. Fina, fina emelie, om du visste vad det här gör ont att läsa. Jag kan ju inte hindra mig själv från att undra vad det är du ska säga farväl till.. Om det är din utbildning, ditt jobb, en kär vän eller kanske till och med din pojkvän. Allt jag kan säga är dock att om du tror att du mår bättre av denna "uppsägning", oavsett vad den handlar om, så tycker jag att du ska samla mod och klippa banden. Precis som jag gjorde nu, med au pairlivet. Lägg inte ner din värdefulla tid på något som får dig att må dåligt, särskilt inte om det har så stor inverkan på din framtid. Visst är det svårt, annars skulle du ju inte befunnit dig i någon kvicksand, men kanske kommer du växa mer som människa av att för en gångs skull tänka på dig själv, än av att härda ut, som du gjort så många gånger tidigare?

    Jag har dussintals med rep redo, om du bara känner att du klarar av att ta emot ett endaste av dem. Säg till, snälla! Snälla, för jag är verkligen villig att hjälpa, vill inget hellre. FINASTE.

    SvaraRadera
  2. Även om det är du som fastnat, så kan du ändå behöva hjälp av andra för att ta dig upp eller vidare.
    Sen låter det som att du redan vet vilket beslut du behöver ta, men att du är rädd för känslorna som kanske kommer efteråt.
    Du kommer upp. Du har gjort det förut, om än inte på samma sätt och ur samma sand, men du har svaret och styrkan.

    SvaraRadera
  3. L (söderhäng och vokabulärmailen vill vara anonym men min gravatar kommer nog med ändå:p)6 mars 2012 kl. 18:24

    Det känns nog dåligt. Ett tips är att våga formulera det här krypterade, hyperintellektuella på ett annat sätt. I en dagbok ellerl iknande kanske, eller skrik det högt i skogen!

    Ge känslorna alla fula svordomar de faktiskt behöver för att verkligen komma till uttryck.

    ag vet att det är tufft bara att våga bli arg, ens inför sig själv. Duktiga flickor är glada, möjligen ledsna men inte arga eller hur. Se det som en feministisk statement och en viktig faktor för att ta dig ur kvicksanden att våga vara precis det du är, avskalad. Släppa in läskiga och "otillåtna" sinnesstämmningar/handlingar. Fast du oroar dig för din egen och omgivningens reaktioner. Du är värd att leva ut allt du behöver för att må bra. Intellektet kan man spara till intellektuella processer. I känslomässiga hör de inte hemma.

    Om någon skulle ta anstöt, om det inte passar, så synd för dem! SYND FÖR DEM! Det är DE som missar dig i din helhet isåfall.

    Har ingen aning om vad det gäller. Jag menar bara såhär: du vet att du kan formulera dig, du gör det väl, men testa bara som ett experiment att släpa loss hela jävla bonnsvenskan när du ska tänka igenom och uttrycka dig kring vad det nu gäller.

    Det har hjälpt mig asjävlaskitmycket ;)

    SvaraRadera
  4. tack för inbjudan till bloggen :) känner igen mig i ditt dilemma och dina funderingar. det misstaget jag själv gjort varje gång jag mått bättre och börjat leva I livet istället för i äs-bubblan är att jag kastat mig ut med all kraft och kört på till 110% på en gång. tänkt att "alla andra orkar/klarar av så mkt samtidigt, då borde jag också göra det". det har hållit ett tag, men förr eller senare så kommer tecknen smygande på att jag inte mår bra, eller snarare klarar av att hålla en god balans mellan aktivitet/vila/tid att prioritera mitt eget välmående.
    men kruxet återstår; hur lyssnar man till sig själv i ett liv som samtidigt kräver så mkt?

    SvaraRadera
  5. Finaste Emelie.
    Det gör ont att läsa det här, för jag vill så innerligt gärna att du ska få må bra. Jag vet dock att du är oerhört resursrik och att du klarar av det här, även om det just nu inte alls känns bra. Att bemästra motgångar gör oss starkare och du är så fin och klok att du kan känna dig trygg i att dina beslut i slutändan blir bra och leder dig rätt. Tveka inte att be om hjälp om du behöver - vi är många som gärna vill hjälpa dig.

    SvaraRadera
  6. Skickar massa goa peppkramar!!!

    Barnen heter Love, Melker & Hilda.
    Love är 7 år, Melker 6 år, Hilda 4 år.

    Hoppas du har en fin kväll!
    KRAM!!!!!!!!!!!

    SvaraRadera
  7. Ojdå, är jag inte ensam om min bokstav längre. Nej, tyvärr var jag inte den rådgivande L ovan. Mest för att jag nog inte känner att jag kan ge några konkreta råd just nu.

    Mer än att säga att du ska lita på dig själv - jag gör ju det!
    (återkommer när jag kommer på något visare och mindre klyschigt...)

    För övrigt tar jag elogen... OCH fortsätter vara lite smårädd för trollet jag när vid min barm!

    SvaraRadera
  8. Det låter inget vidare att vara fast i en kvicksand, hm varför skapar du det tro? Önskar jag kunde ge dig råd, men det verkar som om du ändå vet bäst vad du ska göra. Känslor har man ju bäst koll på själv. Och ibland är det värt att ta beslut som ibland ger lite obehagliga konsekvenser men ändå känns rätt.. Stå på dig vad du än beslutar dig för! Så länge det får dig att må bättre, det är ju viktigast.


    Sv: Hm nä jag sov sådär, som vanligt.. jag känner inte att jag har tid att läsa, har så mycket annat att göra på kvällarna, vet inte varför jag alltid har så mångn "måsten" men behöver dra ner på dem. Har egentligen inget bra tips, brukar ofta kolla på tv på datan i sängen men det är ju typ sämst egentligen.. Det bästa jag vet är att bada badkar och sen krypa ner i nya lakan i sängen :)

    Ja det är exakt så jag känt, men också mycket för att musik är kopplat till mycket obehag för mig. Mina föräldrar höjde i princip alltid musiken när de bråkade, typ som att jag inte skulle höra det då. Så vissa låtar har varit svåra för mig att lyssna på men jag börjar komma över det :)

    SvaraRadera
  9. Jag hoppas att vad det än är som stör dig och berövar dig ditt glada humör så hoppas jag att det går över, blir bättre.

    För övrigt såg jag på myth busters när dom provade att drunkna i kvicksand, det gick tydligen inte.

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)